Till skillnad från många av hennes konstnärskollegor har Ann Edholm valt att inte låta måleriet transformeras till skulptur eller objekt. Måleriets utvidgade fält har inte lockat henne, förmodligen för att dess traditionella fält erbjudit en tillräckligt spatiös spelplan. När hon i slutet av 1990-talet växlar över till ett abstrakt formspråk är det därför inte totalt förvandling hon genomgår. Rörelsen utåt och bortåt är i själva verket en rörelse nedåt och inåt, nämnda Caspar David Friedrich och Arnold Böcklin, samt Barnett Newman och Mark Rothko, fortsätter att vara de kraftfält som ger hennes konstnärliga resa energi, men nu med en strävan till förenkling som också är en fördjupning. Hon vill skapa bilder som är så allmängiltiga att de kan titta tillbaka på var och en av oss. Genom att upptäcka dem upptäcker vi också oss själva.

Att en text om Ann Edholms senaste utställning först kommer in på de utställda verken i textens slutparti kan tyckas underligt, men är egentligen ganska logiskt. För utställningen, med titeln Trots allt, sammanfattar tre decenniers konstnärliga praktik. Edholms resa speglas ändå inte via verken betraktade som en serie. I stället finns resan nedlagd i varje enskilt verk, på samma sätt som man i enlighet med romantikens organismtanke finner världsalltet speglat i varje träd i skogen, och i varje enskilt löv.

I de nya målningarna sträcker sig skarpa, geometriska former inåt och uppåt framför en fond som leder tankarna till den nordiska naturen, till skogen som erbjuder skydd samtidigt som den döljer det onämnbara. Geometrisk abstraktion tar sig en svängom med postromantikens stämningsmåleri, i visshet om att Europas skogar inte bara är en källa till avslappning och kontemplation. Våldsgärningarna som begåtts i Teutoburger Wald, Hürtgenwald och i skogarna kring koncentrationslägret Buchenwald är lika mycket en del av vår historia som Caspar David Friedrichs månskensbelysta Uttewalder Grund. Det är mörkret som ger ljuset dess djup.

Anders Olofsson