The Art Of: Arkitektur
Ett hus av kärlek och luft
Ibland händer det att kreativ briljans gör en uttrycksform större än sig själv – som när Dante Bini skapade arkitekturhistoria på Sardiniens karga paradiskust.
Landskapet på den svårtillgängliga del av Sardiniens norra kust som kallas Costa Paradiso är mer kargt och kärvt än italienskt hänförande. Där, på en klippa som under alla tider varit utsatt för hård vind, stekande sol och piskande regn, ligger ett hus från 1960-talet. Det är format som en kupol, arkitekturen är poetisk och samtidigt futuristisk på ett Star Wars-originalfilmsvis. Huset byggdes av den italienske arkitekten Dante Bini för regissören Michelangelo Antonioni och skådespelaren Monica Vitti, med hjälp av ett revolutionerande konstruktionsförfarande. Och allt började med en kärlekshistoria.
Monica Vitti mötte Michelangelo Antonioni under en tid då en ny vision om hur film och teater bör skapas hade blommat upp i Italien, för att så småningom dominera hela världen. Bland de banbrytande regissörerna fanns Federico Fellini, och något senare även nämnda Michelangelo Antonioni. Även om Antonionis första filmer fick ett ljumt mottagande blev han snart en av de viktigaste regissörerna i sin generation. Hans internationella succé kom 1960 med just Monica Vitti och filmen L’Avventura, som gav henne stjärnstatus och honom internationellt erkännande.
En tid efter att L’Avventura hade haft premiär spelade den unge arkitekten Dante Bini tennis med en vän. Det var en mörk, kall vintereftermiddag i Bologna, och tennisbanan skyddades från kylan av en gigantisk, uppblåst konstruktion i form av en kapad ballong. När matchen var slut och vännerna skulle gå ut fick de inte upp dörren. Det visade sig att över en halvmeter snö hade fallit under spelets gång, och att de skulle vara tvungna att gräva sig ut under konstruktionen för att komma därifrån. Tonvis med snö hade landat på den luftburna strukturen, men varken Bini eller hans vän hade känt av någon som helst tryckökning. Bini slogs av tanken på det fullt möjliga i att lyfta material som vägde många ton med hjälp av ett minimalt lufttryck. Följande sommar testade Bini sin idé och succén var omedelbar. På bara en timma lyckades Bini lyfta två ton vit betong från marknivå genom att använda ett lufttryck lika lätt som en utandning cigarettrök.
”Så här doftar granit. Det är doften av tid och rum, lukten av själva universum.”
Michelangelo Antonioni
Samma år filmade Vitti och Antonioni Il deserto rosso/The red desert vid the Pink Beach på Sardinien. Under en utflykt till Costa Paradiso på en annan del av ön förälskade de sig i det karga landskapet: örterna som växte ur den torra jorden, olivträden, tallarna, det gula gräset, vinden, det sträva, salta vattnet ... När Monica Vitti några år senare träffade Dante Bini berättade han om sin ”Binishell method”. Vitti sammanförde honom genast med Antonioni, som snart tog med sig Bini till Costa Paradisos klippor.
Antonioni ville att Bini skulle bygga ett kupolformat hus åt honom och Vitti på den röda porfyrklippan. Han fick Bini att stanna i timmar för att observera naturens alla fenomen: vinden, ljudet av vågorna mot klipporna, lukten av gräs och känslan av regn mot huden. ”När jag går in i huset”, förklarade Antonioni för Bini, ” vill jag fortfarande se havet. Jag vill känna lukten av saltet, höra ljudet av vågorna och måsarna, känna vinden och doften av de sardiska örterna. Jag vill känna regnet på händerna och doften av granit. Ingenting av det som omger mig här ute får gå förlorat när jag är där inne.” Under den följande konstruktionsprocessen tog Antonioni en dag med sig Bini till en närliggande by. Där frågade han en arbetare om han kunde bryta loss ett granitblock från stenarna. Han bad Bini lukta på blocket och sa: ”Så här doftar granit. Det är doften av tid och rum, lukten av själva universum.” Bini beskrev senare händelsen som fantastisk och doften av granit som distinkt och kraftfull.
Huset designades som ett sommarhus och fick formen av en tudelad betongbubbla. In i huset sträckte sig en stenbrygga, och genom ett stort fönster kunde de se havet direkt när de kom in. Automatiska spegelglasväggar kunde öppnas och ge luften fritt spelrum. Toppen av kupolen var öppen för regnet och solljuset att falla rakt in, och i vardagsrummet fanns en örtträdgård som förde in landskapets dofter i huset. Kupolen fick namnet La Cupola och var Antonioni and Vittis semesterhus fram till att deras kärlekshistoria tog slut 1972. Antonioni behöll det fram till sent 1980-tal, men sedan dess har kupolen lämnats till sitt öde, med vinden, regnet och solen som enda sällskap. Dante Binis Binishell-metod finns dock kvar som som ett av de snabbaste och mest kostnadseffektiva sätten att i ett stycke skapa hållfasta, kupolformade byggstrukturer. Och som en bit arkitekturhistoria.
Karolina Modig
”När jag går in i huset vill jag fortfarande se havet. Jag vill känna lukten av saltet, höra ljudet av vågorna och måsarna, känna vinden och doften av de sardiska örterna. Jag vill känna regnet på händerna och doften av granit. Ingenting av det som omger mig här ute får gå förlorat när jag är där inne.”
Michelangelo Antonioni
