Myten beskriver Dick Bengtsson som en ”konstnärernas konstnär”, ett epitet som brukar klistras på konstnärer som inte stryker publiken och kulturetablissemanget medhårs. Särskilt många nycklar till sitt konstnärskap delade han inte ut. ”Mina bilder handlar mycket om verklighetsförfalskning, om idyllen som inte är vad den ser ut att vara” lyder en av hans kluriga kommentarer. Han saknade högre konstutbildning, men lapade i sig stormfloder av bilder från konst, reklam och nyhetsmedier. Målningarna bearbetade han med strykjärn, en teknik han lärt sig av en legendarisk belgisk konstförfalskare. Resultatet är en patinerad yta som ser mycket äldre ut än vad den egentligen är.

Konstnärligt befinner sig Dick Bengtsson någonstans halvvägs mellan popkonsten och Anselm Kiefer. Han var en postmodernist långt innan ordet flutit upp till ytan i den svenska kulturdebatten. Han blandar glatt abstraktion med hötorg, esoteriska symboler med konsthistoriska arketyper. Och så var det detta med hakkorsen, som här och var dyker upp i målningarnas periferi. En medveten provokation, en politisk inlaga eller helt enkelt ett sätt att pröva vårt tålamod? Visserligen heilades det nog här och var i stugorna när Tredje riket befann sig på sin middagshöjd, för att inte tala om i Östermalmsvåningarna. Men en bärande del av det svenska kulturarvet har den förhatliga symbolen aldrig varit.

Jag tror vi får leva med att Dick Bengtsson valt att lämna oss kvar med famnen full av frågor. Eller, som han sa: ”Jag spelar ut tecken mot en målad verklighet och då uppstår ett irrationellt möte som i sig ′skapar′ en betydelse. Det är betraktaren själv som skapar den betydelsen”.

Anders Olofsson