Leif Engström, En vagn i skogen
Salad Hilowle, Somaliatown
Cecilia Hillström Gallery
2023.03.30–2023.05.06

Stockholm: På Cecilia Hillström Gallery möter Leif Engströms skogsklädda barndomsminnen Salad Hilowles episka verksbygge om hans egen familjs och afrosvenskarnas historia.

”Vissa stenar bör man inte vända på”. Konstnären Jenny Holzers LED-text rullar fram genom den strama vinternatten på ljustavlan ovanför entrén till kulturhuset i Umeå. Mitt alltmer grovmaskiga minne gör det svårt att komma ihåg när exakt jag mötte detta verk – kan det ha varit någon gång under slutet av 1980-talet? Inte osannolikt, men budskapet är betydligt mer tidlöst än så. Den fullständiga kunskapen är inte alltid av godo, i det skenbart stillsamma och rentav idylliska driver mörka krafter sitt spel. Eller så är det bara glömskan som gnager på våra allra mest intima minnen, och hotar att sluka dem.

En sådan dubbelhet häftar vid Leif Engströms nya målningar på Cecilia Hillström Gallery. Utställningstiteln En vagn i skogen är inte vald på måfå. Den svenska skogen har på senare år allt mindre kommit att förknippas med svampplockning och rekreation, och i allt högre grad blivit en projektionsyta för nedgrävda trauman av diverse slag. Tänk SVT:s dramaserie Händelser vid vatten, så hamnar du inte helt fel. Leif Engströms måleri lutar sig bekvämt mot en nordisk tradition, där naturmåleriet hämtar sin näring ur mötet mellan grönska och ljus, mellan täckande lövverk och glimtar av det fördolda. Ofta släpper han in betraktaren i bildrum som känns välbekanta, men efter en stund inser man att det finns detaljer i omgivningen som inte riktigt klickar med helheten. I den till synes övergivna byggfutten skymtar konturerna av en svindyr Louise Poulsen-lampa, och i skuggan under en vägbro skymtar trädstammar som tycks stå i lågor. ”The owls are not what they seem” som det heter i Twin Peaks, en annan dramaserie förlagd till ett mångtydigt skogslandskap.

En vagn i skogen är Leif Engström återbesök bland minnen av den egna barndomen. Den sammantvinnade känslan av saknad och förlust pyr som en falnande lägereld. Och någonstans tornar den yttersta frågan upp om var och hur glömskan knuffar det personliga över i det allmänna för att till sist landa i det okända, ett tillstånd som både lockar och skrämmer.