KM: Ja, det var som att hon låg på lur någonstans, Miss Brunnsviken. I rabatten kanske, eller i det stängda rummet längst in i museet? Hennes enorma sandaler stod ute i det första utställningsrummet, hennes fikondräkt låg på golvet och hennes krona, gjord av något slags churros-liknande kakor (krokan), stod på en hylla bredvid några av Eldhs byster. I det inre utställningsrummet såg det ut som att hon hade röjt runt med en stor fågel – i ett hörn låg enorma fjädrar, några hade ställts i en rad längs en hylla [Härfågelns fjäderdräkt (2023)], och hon hade lite halvt respektlöst (något tipsy?) placerat stora blad eller fjädrar på ett par gipshuvuden. Hon verkade ha haft roligt och jag kände mig både upplyft av den humoristiska känslan och lite snuvad på partyt. Längtar efter att se Ihrman i dräkt för en ännu mer komplett känsla.

Vad var din uppfattning om Ihrmans skulpturer i sig själva?

JD: Jag uppfattar dem framför allt som scenografi, menade att precis som du beskriver agera med Miss Brunnsviken. Det inkluderar den enorma blomman [Jättenäckrosen Victoria amazonica (2012)], som breder ut sig i det runda rummet som man bara får titta in i intill ingången. Det är ett rum jag förställer mig att Carl Eldh använde dagligen. Han låg nog ofta på den smala sängen och funderade på arbetet och livet. En plats utan sina människor är alltid berövad sin dyrbaraste komponent, men det känns som att blomman förstår precis vad rummet behöver för att man ska börja fantisera om hur det var på Eldhs tid. I all enkelhet injiceras en lekfullhet. Kronbladen, som ser ut att vara skurna ur tjockare plast, breder ut sig rejält. Hög är den också: de röda ståndarna i papper stäcker sig mot taket. Ihrman har känsla för form och jag tilltalas av hur hon låter sina konstverk balansera mellan att vara sköra, utförda i material som lätt går sönder, och att vara bruksföremål: objekt som blir till så snart de får en uppgift. Beständigheten känns mindre viktigt, nuet är i fokus. 

KM: Ja hon har lekt med idéerna om det kroppsliga – genom fikonet även det oerhört köttiga innanmätet – mot allt det där vackra som liksom bygger hela Carl Eldh-upplevelsen. Näckrosen är onekligen vacker men som du säger också enorm, den tar plats och kan både beundras och kanske anses ta nästan skamlöst mycket plats? Man kan ana referenserna till kvinnokroppen, men det kräver viss ansträngning. Det åtgärdas dock enkelt genom en läsning av museikatalogen.

JD: Vi besökte museet tillsammans med dina barn. Barn ger alltid bra perspektiv, inte minst för att de är kortare. Jag fick för mig att de inte riktigt uppskattade alla nakna kroppar i gips, men vi hade kul när vi letade motiv. Är det ett bra museum för barn?  

KM: Ja, nakenheten gjorde dem oväntat blyga och reserverade! Men redan innan de gick in utmanades de att leta upp en massa olika djur bland skulpturerna, och det triggade igång dem. Ännu roligare var det att leta detaljer på skulpturerna i trädgården. De fick även med sig varsin strålande pysselbok hem som funkar även för nyfikna vuxna.

Sammantaget drar Ihrman på ett avväpnande röjigt sätt in humor i allt det hänförande vackra, vilket skapar ett nytt, lite varmare men också mer kritiskt förhållningssätt till Eldhs alla kroppar. Det är underbart. För att det sista upplevelselagret ska lägga sig på plats har jag också redan nu bokat in den 24 augusti i kalendern, när Ihrman håller sitt nästa performance.

JD: Då ses vi. Jag längtar efter att se Miss Brunnsviken in action, men vill uppmuntra till ett besök även andra dagar. Sommar i Stockholm är aldrig komplett utan promenad i Brunnsviken, ett glas i Ställmästaregårdens trädgård och ett besök på Carl Eldhs.   

Jenny Danielsson och Karolina Modig