I rummet finns tre av konstnärens egna fotografiska verk på föremål som Lundén lyfter i texten, fotografiernas estetik mixar klassiskt stillebenfotografi med brottsplatsdokumentation. Prolog tar makten från Lundén, historien besegras på ett vis men ringer också oroväckande i rummet, hat har en tendens att dröja sig kvar. Lampan hänger i ett hörn vid den motsatta kortväggen, jag ser den inte först. Den är liten, glödtråden är röd och den blinkar i 120 bpm. Det är standardtempot för elektronisk dansmusik; det är samma hastighet som hjärtat dunkar i när det är upphetsat. Det slår mig i bröstet: glödlampan, hjärtdunket, tidningsartikeln som växer över huvudet på betraktaren. Det är subtilt kraftfullt, det väcker känslan.

I den första stora salen finns installationen Tonårslöparen (Oscar). Med små medel: sneakers i retrostil, tubsockor och verk ur en konstsamlare vid namn Åkes samling, som Karlsson Lundgren har vävt in i utställningen, etableras känslan ytterligare (den är målbrottsskör och lätt darrande). Fotografen Arthur Tress verk Teenage Runners (Band-Aid Fantasy) från 1976, där en tonårspojke drar av ett plåster från en annan tonårspojkes lår, smittar allt annat.

I nästa rum är ljuset dämpat, där finns ett stort träskelett: en stomme till ett rum eller hus, en början på en uppbyggnad som stannat av, som går att kliva in i men som saknar skyddande väggar. En neonskylt i vitt blinkar/pulserar i långsam discotakt, ”behöver älska inatt” står det. Jag behöver någon att älska inatt har inspirerats av artisten Sylvesters låt med samma namn, Sylvester som blev aktivist under hiv/aids-epidemin på 1980-talet. Rumsinstallationen heter Jag kysser dina ögon (ett år på åtta veckor) och kretsar kring en kärlekshistoria och brev mellan en fabrikör och en matros. Här finns fler verk ur Åkes samling, bland annat ett foto av och på konstnären David Wojnarowicz, David Wojnarowicz 1989 / Silence = Death vars sorgtyngda liv jag känner till tack var Olivia Laings bok Den ensamma staden. En triptyk av David Hockney visar två män i vad som ser ut som vardagssituationer, Bjarne Melgaard har tecknat två män som kysser varandra.

I fjärde rummet är lampan där igen, precis i blickfånget när jag klivit igenom ingången. Samma dunk, samma känsla. Så fortsätter det. Det textila verket Man kan ju inte isolera sig på väggen, vars text knappt syns eftersom det är i samma vita färg som bakgrunden, är som ett tyst skrik i hämmad panik. Pappersark med text på golvet: ”Jag är strafflös, men under tillsyn för psykiskt sjuka”, boksidor med text jag vill läsa men som till stora delar höljts i dunkel – man kan ana en rasbiologs avhumaniserande retorik men texten glider undan.

Filmerna/videoverken som finns på några olika platser i konsthallen har placerats lite gömt, en i änden av en lång korridor, en annan längst in bakom en vägg, en tredje i ett mörkt litet rum som jag först missar. Jag tänker att de borde projiceras ute i de större rummen, sedan tänker jag nej, när jag kommer tillbaka (de är långa, alla hinns inte med) vill jag kunna titta på dem avskilt, inte för att det krävs av filmen men för känslan.

Det handlar om queer kärlek, om historiens omständigheter som den tvingats genomlida, om allt som finns kvar. Om känslorna, sentimenten, jag vet inte vilket ord jag ska använda – känslor känns för starkt. Det här är skörare, finare, mer sökande, och samtidigt ännu mer pulserande. Det finns så mycket mörker men känslan är på något vis ljus. Ett antal performance sker under utställningsperioden, jag ser genrepet av ett av dem och det ger såklart ett lager till. Men även utan dem var det längesedan jag blev så berörd av en utställning.

Jag vaknar nästa dag, känner efter om känslan har försvunnit. Den har svalnat och jag saknar den. Så tittar jag på bilder och videoklipp som jag själv tog i utställningen, läser titeln Jag kysser dina ögon.

Och den är där. I 120 bpm.

Karolina Modig