Att Italienska Kulturinstitutet i Stockholm nu visar I Travestiti – hennes mest kända arbete, skapat mellan 1965 och 1971 – om transvestiterna i Genuas gamla judiska ghetto, är en händelse att uppmärksamma. Hon brukar sägas vara den första att dokumentera hbtqi+miljöerna i Italien, och när projektet presenterades i bokform 1972 möttes det av kraftigt motstånd. Men att se bilderna nu, i denna utställning, är ett bevis på deras påtagliga kraft och en historiskt viktig ”referenspunkt för socialt och dokumentäriskt fotografi”.

Historien berättar att Carmis kontakt skedde via slumpens möte: hon frågade om hon fick ta några bilder, vilket utmynnade ett sex år långt fotografiskt projekt. Hon har beskrivit hur hon genom att vistas med och lära känna dessa individer både lärde sig att acceptera sig själv, och förstå hur könsnormer kan luckras upp. Genom mötena framträdde funderingar kring rätten att bestämma över den egna identiteten – att leva utan regler, som hon uttryckte det.

Stilistiskt är det en brokig samling bilder; här hittar vi lågmälda porträtt och dansscener från de genuesiska gränderna, interiöra scener där speglar återkommande orkestrerar vårt blickfält, och som öppnar upp för en både raffinerad och subtil mångtydighet. Materialet är med några få undantag svartvitt.

Tonen är genomgående återhållsam; här finns inte den excessiva energi som utmärker flera porträtt av filmskaparen Jack Smith, eller den sorgkantade maniskheten hos Elvira Weishaupt, huvudkaraktären i Rainer Werner Fassbinders In a Year of 13 Moons (1978). Flertalet bilder upplever jag som mer performativa, men Carmi hävdade återkommande att hon inte bad sina modeller om någonting mer än att de skulle vara sig själva.

Värme och humor är återkommande, och det är svårt att inte komma och tänka på Christer Strömholms bilder från Place Blanche i Paris 1959–1968. Strömholms saknar dock den sorts milda råhet som Carmi lyckas fånga i såväl blickar som i kroppslig kommunikation.

Martin Grennberger