Poesin i Göthmans målningar är utdrag från hans textjournaler, vilka ofta har publicerats och ackompanjerat tidigare utställningar. Journalerna ligger staplade i en hög i fönsterkarmen, Göthman drar ut några av dem och berättar:

– Jag skriver på kvällar och nätter. En journal kan vara en säsongs uppsamlade drömmar och funderingar, ofta i formen av en påhittad resa. Men det är inte helt sällan så att det som verkar påhittat i journalerna är sant, och att det som känns vardagligt är påhittat, eller tvärtom. En av journalerna är till exempel en flört med Robert Falcon Scotts dagböcker om expeditionen till Sydpolen, i andra kan det vara en världsmedborgare eller dandy som spelar huvudkaraktären. Journalerna kan vara korta eller långa.

Lukas Göthman berättar att innehållet till utställningen i september är baserad på endast en halv sida – där hans hund har förvandlats till en honungsgrävling.

– Honungsgrävlingen är fantastisk! De är hippies på savannen och i djungeln och ganska familjevänliga. Jag använder den metaforiskt för att göra en stoisk deklaration – live like honey – det är lite att göra vad fan man vill. Och framför allt att strunta helt i döden, för honungsgrävlingen verkar verkligen inte bry sig. Den tycker att varje tillfälle att göra någonting snyggt är mycket viktigare än att göra det försiktigt. Det är även från den som titeln på utställningen kommer: Unleash Honey.

Finns det någon avgörande konstupplevelse som har påverkat ditt eget konstnärskap?
– Inte egentligen, men jag såg en dokumentär om modern konst när jag var liten och tänkte att det var någonting för mig. Att allt annat utom det kändes svårt att förstå.

Dina målningar visas i Netflix-serien ”Barracuda Queens” i samband med en utställning som Alva Bratt och de andra karaktärerna går på. Hur kändes det att se den scenen?
– Roligt och komiskt. Som om journalen blivit på riktigt. Lite orimligt och ändå inte. Att mitt namn nämns som om jag ställde ut då, på 1990-talet, på ett påhittat galleri med mina nya målningar, och galleristen säger att han tror jag kan bli stor och tjejen han pratar med svarar ”jaha” lite blaséartat. Det känns så sant allting.

Malin Ebbing