Stockholm: Konstnären och fotografen Mikael Olssons fragmenterade selfie-serie är egentligen ett slags publik resedagbok som håller igång hans egna tankar och seende. Nu ställs bilderna ut på Teatergrillen i Stockholm.

Ett glasögonprytt huvud dyker upp i bildens nederkant, en kal hjässa, en blick som oftast tittar in i kameran men inte alltid, ibland uppspärrad, ibland sökande, ibland leende. Huvudet är avskuret ovanför nästippen, som ett fragmenterat självporträtt, en avhuggen selfie. Ovanför och runt om hjässan finns omgivningen, som spelar både huvudroll och bikaraktär parallellt, som både skiljer bilderna åt och länkar dem samman.

Mikael Olssons utställning på Teatergrillen i Stockholm visar en serie fotografier där Olsson vänt kameran mot sig själv och tagit en bild. Hans kapade huvud dyker upp på platser runt om i världen, framför filosofen Friedrich Nietzsches hus, under en taköppning i Pantheon, på stranden i Hovs hallar där döden spelar schack med Max von Sydow i Det sjunde inseglet, vid Comosjön i Italien. ”Han vänder ryggen till scenen, samtidigt som han highlightar scenen som något som är viktigare än honom själv”, skriver konst- och litteraturkritikern Sinziana Ravini i en essä i boken Olsson Mikael, som också samlar utvalda bilder i serien. Boktiteln är en namnlek på samma sätt som bilderna är en sorts bildlek – många tycker att de är roliga, men Olsson själv har inga komiska ambitioner.

– Det är inte det roliga jag är ute efter. Visst gör jag roliga bilder ibland, men de hamnar kanske bara i ett sociala medier-flöde. Det är främst en estetisk-kritisk strävan skulle jag säga, och så använder jag innehållet i förhållande till mig själv.

Mikael Olsson är konstnär och fotograf med en mängd utställningar, projekt och böcker bakom sig. 2018 var han med i huvudutställningen på arkitekturbiennalen i Venedig, han har haft ett långt samarbete med Göteborgs filmfestival och är representerad av Galerie Nordenhake. Olsson har även dykt upp i storfilmer som Ruben Östlunds The Square och Luca Guadagninos Suspiria med bland andra Tilda Swinton.

– Jag är privilegierad som kan röra mig i så många sammanhang, men jag är medveten om att det en dag kanske bara tar slut. Då har jag i alla fall kvar de här bilderna – jag bygger upp som ett slags arkiv, en dagbok för mig själv.

Den första bilden kom till 2007 och togs med en Sony Ericsson utan möjlighet att flippa linsen mot sig själv, det kom som en Facetime-funktion först 2010.

– Jag besökte Förbjudna staden, såg den här fyrstjärniga toaletten och ville ha en bild där både jag och skylten var med. Men då kunde jag liksom inte få med hela ansiktet så då blev det så här. Jag tyckte det var intressant och började kommunicera med den här typen av bilder på Facebook och fick en del roliga reaktioner. Ofta fotar man ju av antingen det man ser, eller så låter man någon annan ta en bild där man själv är med. Jag tycker det här blir lite roligare, intressantare – det blir inte riktigt mitt ansikte man ser men det ger en påminnelse om att jag har varit där. Jag vill göra bilder som ställer frågor om vad det är man tittar på och vad det är man reagerar över.

Bilderna kan lätt tolkas som en sorts ironisering över selfien, men det är inte heller något som Olsson har i åtanke.

– För många är selfies ganska provokativt – det handlar om mig, mig, mig och det finns en osympatisk narcissism kring det hela. Mina bilder handlar inte alls om det, om man bara ser det har man inte sett bilderna. Selfien fanns inte ens på det sättet 2007. En selfie handlar ofta om att presentera sig själv så fördelaktigt som möjligt. Jag försöker mer komma med i bilden, och framför allt är det motivet bakom jag lyfter.

Mikael Olsson är ständigt i gång med flera parallella fotoprojekt, många som kräver långa perioder av forskning och research. De här bilderna blir som en paus, han jämför det med att som målare gå till ateljén för att teckna och skissa.

– Även om jag inte producerar jättemånga bilder av den är typen per år går de ändå snabbare än de mer analyserande projekten. Det är ett sätt att tänka, ett sätt att hålla i gång ett seende.

Karolina Modig