ART NOTES x
ARTIPELAG

Tillsammans med museichef Bo Nilsson och Frida Andersson är hon curator för utställningen. Ambitionen har varit att skifta perspektiv, att se på relationerna med Picasso utifrån kvinnornas perspektiv och skildra något ömsesidigt: en växelverkan där idéer, tekniker och livsval ständigt utmanade varandra.

Visionen har varit att bryta loss subjekten från sina vedertagna positioner – i rummen är det kvinnornas verk, processer och röster som driver berättelsen framåt. Picasso finns där som kontext, men han är inte längre ett centrum som överskuggar allt runt omkring.

– Vi är väldigt glada över att ha fått låna in så många fantastiska verk av flera internationella institutioner och privatpersoner. Däribland ett stort inlån av teckningar av Dora Maar och några av hennes sena landskapsmålningar, samt ett större antal fotografier av Lee Miller. Vi har valt att fokusera på själva verken och vågat lita på att de bär berättelsen, säger Frida Andersson.

Samtliga åtta kvinnor ges ordentlig plats i utställningen, där en del av ett större rum eller ett helt mindre rum har vigts åt vardera konstnären. Konstnärskapen sträcker sig över flera genrer och epoker – från det tidiga 1900-talets kubistiska period till den surrealistiska epoken vid mitten av 1920-talet och vidare till efterkrigstiden och livet på den franska Rivieran. Dora Maar och Lee Miller utforskar båda surrealismen utanför ateljéns väggar; Olga Khokhlova öppnar dörren till dansens och scenkonstens kollektiva rum, och Françoise Gilot driver med sina organiska linjer och stramt tecknande fram ett intellektuellt och formmässigt skifte. Hennes intellektuella närvaro hade stor betydelse för Picassos eget arbete. Suzanne Ramié introducerade Picasso för keramikens värld och förutom hennes roll som teknisk mentor samarbetade de med att utveckla Picassos alster, medan Fernande Olivier var som ett slags ögonvittne i Montmartre, som både skrev, målade och dokumenterade sin tid.

– Författaren Gertrude Stein hade en långvarig vänskapsrelation med Picasso och deras ömsesidiga konstnärliga utbyte var viktig för utvecklandet av kubismen som uttryck genom måleri och i skrift, säger curatorerna.

De berättar vidare att Lydia Corbett, tidigare Sylvette David och känd som ”the girl with the ponytail” genom Picassos porträtt, inspirerades av honom att själv vilja bli konstnär och våga lita på sin egen intuition.

– Lydia Corbett är den enda av konstnärerna i utställningen som lever idag. Vi fick möjlighet att prata med henne inför utställningen och hon talade varmt om Picasso; hon beskrev honom som en mentor som lärde henne att se på saker på nya sätt. Samtidigt präglade deras relation, liksom många av de andra, av påtaglig ambivalens.

Utställningen är tänkt att läsas som något mer än en sorts historisk rättelse – snarare som en inbjudan att undersöka vad konstnärskap egentligen är när vi ser det som något gemensamt, relationellt och mångstämmigt.

– Att återta titeln musa i dess ursprungliga betydelse kan öppna för ett bredare samtal om kvinnors roll i konsthistorien – inte som bihang, utan som värdefull medskapare, avslutar de.

Karolina Modig