Beskows barnbarn, Dag Beskow, skriver i förordet att hans farmor brukade läsa sina böcker högt för honom, men när de var slut och han ville veta hur det gick talade hon inte om det. Det fick han fundera ut själv. Med den uppmaningen avslutar Beskow boken Tomtebobarnen; vi får fortsätta sagan själva.

Det var bokförlaget Bonnier Carlsen som frågade Kristina Sigunsdotter om hon ville göra boken. Hon blev så överväldigad att hon började gråta och skakade i hela kroppen.

– Det var så galet smickrande och roligt, berättar Sigunsdotter.

Hennes relation till Beskow går långt tillbaka – till barndomens lekar i skogen och fascinationen för naturens små väsen. För att hitta in i språket och världen läste hon allt av och om Beskow. Det var också bråttom: när verken blev public domain ville hon hinna före både andra och AI-modeller som snart skulle kunna generera egna versioner.

När hon hade kommit en bit med texten besökte hon Dag Beskow i Göteborg och lät honom läsa. Han fick även se några av Maria Löfgrens bilder.

– Det kändes otroligt viktigt att han gav oss sin välsignelse. Utan den hade det inte blivit någon bok, säger Sigunsdotter.

I arbetet valde hon både trohet och förnyelse. Hon behöll stämningar, uttryck och centrala motiv, men gav också plats åt representation och nya karaktärer, som den truliga häxan Kråkrisa som är ganska taskig mot Tomtebobarnen:

– Men det kan de gott ha ibland. De kan vara lite väl duktiga, säger Kristina och skrattar lite.

Beskows stil och manér är fint fångat i Maria Löfgrens bilder. Det ser ut som en riktig Beskow-bok, påkostad och vacker.

– Det är som att någon sitter och trollar hela tiden. Alltså, det är så magiskt när jag skriver de här berättelserna. Jag känner att jag är inuti Elsas värld, säger Sigunsdotter.

Katarina Kuicks och Charlotte Ramels Förskolan Hattstugan på utflykt föddes ur en uppmaning från en lärare att det borde finnas fler böcker som Hattstugan, fast moderna. Kuick protesterade först – hon hade andra idéer – men efter ett tag dök rimmen upp av sig själva.

Precis som i Beskows original lämnas barnen ensamma, råkar bränna ner ett hus och bygger ett nytt – men här gör de det utan vare sig skam eller aga. Snarare får de beröm för sin uppfinningsrikedom.

Ramels illustrationer leker friare med proportioner och perspektiv än Beskow gjorde. Enorma växter, skeva vinklar och bildrutor som gömmer små ledtrådar till rimmen skapar en varm och humoristisk homage.

Kuick är själv mer formad av Cecilia Torudds socialrealism än av Beskow, men hon förstår den stora påverkan som Beskow haft på generationer av läsare.

– Det går inte att komma ifrån hur skicklig hon var. Hon byggde upp dramatik som få andra. Det är hon och Astrid Lindgren, säger Kuick.

Karin Cellton