Han frågar vad jag tycker om dem, jag säger att jag först bara slogs av skönheten men att det fula, äckliga och motbjudande tränger sig på. Han håller med, berättar att de är döpta efter den grekiska mytologins Medusa, kvinnan med ormhåret. Mouth of Medusa, Head of Medusa, och Body of Medusa heter de, han pekar på den sistnämnda där näckrosen väller över en stående hylla i mörkt trä.

– Jag jobbar mycket med det naturvetenskapliga, här blir hyllan något slags representation av kunskap och vetenskap som växterna kommer och tar över. Vi sitter ju ihop med naturen men ofta blir det en ganska toxisk relation, i alla fall ur växternas synvinkel. Många av verken handlar om människans möte med naturen, hur vi försöker hjälpa men att det ofta blir fel. 

Rötterna till en av näckrosorna landar ner i oproportionerligt små skålar med vatten som knappt täcker botten. Längre in i lokalen står en kaktus som får vatten från alldeles för många och för fyllda flaskor – det skaver och avtäcker bit för bit människans dumhet och otillräcklighet. 

Silikon har han jobbat med i 25 år, och det märks. Han berättar att en murare på besök trodde att några tegelstenar i silikon var riktiga. 

– Man gjuter det flytande silikonet som stelnar i olika hårdheter, vissa sorter är mjuka som gelé, andra är hårdare. Men det är föränderligt, spektrat för vad man kan göra med det är enormt. Jag är inte klar än. 

För att kunna jobba skulpturalt även med färgen färgar han in pigment i materialet.

– Jag tycker inte om att måla på de färdiga skulpturerna utan vill ha färgen i silikonet. Jag ser mig själv som något slags märklig målare utifrån att jag nog nästan blandar mer färg än jag gjuter silikon. Även om färgerna är subtila är de viktiga. 

Ett av de mer nedtonade verken utgörs av blommor (tusenskönor föreslår jag, prästkragar säger Persson). Han har gjutit runt 30 000, här på Färgfabriken ligger kanske en tredjedel av dem. Det handlar om slumpen, om den där frågan man kan ställa om och om igen tills man får rätt svar. 

– Jag gillar idén med ”älskar, älskar inte” – man tar bort sin egen vilja och lämnar över den till slumpen. Det är både romantiskt och brutalt vilket på olika sätt går igen i allt jag gör. Många av verken är poetiska, tanken är inte att de ska sitta på alla svar utan att de ska leta sig in och väcka betraktarens egna tankar. 

Karolina Modig