Art Notes dyker ner i den parisiska konstscenen, där Linnéa Ruiz Mutikainen har besökt storskaliga Paris+ par Art Basel och sett en efterlängtad retrospektiv med Mark Rothko.

Vad vore Paris utan konst och vice versa? Oktober har varit extra händelserik och förunderlig, även i franska mått mätt. För mig gick startskottet på Fondation Louis Vuitton, Frank Gehrys arkitektoniska, fartygsliknande mästerverk tillika konstmuseum, i utkanten av Paris. Här har flera revolutionerande amerikanska konstnärer – från Jean-Michel Basquiat till Joan Mitchell – uppmärksammats, och nu är det lettiskfödde Mark Rothkos tur.

Överraskningarna avlöser varandra, verken på väggarna speglar betydligt mer än Rothkos klassiskt abstrakta målningar. Mötet mellan Rothkos intima verk – jag tänker huvudsakligen på Self-portrait (1936), hans detaljrika gestaltningar av New Yorks tunnelbanekultur, och 1950-talets Seagram Murals – berör på djupet. Om du har möjlighet att besöka utställningen, åk dit så tidigt som öppettiderna tillåter och förbered dig på en emotionell upplevelse. Den 115 verk stora Mark Rothko-utställningen pågår mellan 18 oktober 2023 och 2 april 2024.

Två dagar senare invigdes Paris+ par Art Basel, den välkända konstmässan Art Basels senaste tillskott. Inköpare, press och konstentusiaster av alla dess slag flockades på Grand Palais Éphémère, beläget precis intill Eiffeltornet. Även om ytan kanske är en tredjedel av originalet, är den överväldigande faktorn ett faktum. Utifrån ren överlevnadsinstinkt väljer jag att centralisera besöket kring ”Galeries Émergentes”, en sektion dedikerad mindre etablerade konstnärer. Värt att nämna är att dessa är undangömda precis i utkanten av utställningslokalen. Synd tycker jag – vad är egentligen syftet med att bjuda in framtidens konstnärer till det konstnärliga, kommersiella finrummet för att sedan förpassa dem till marginalen?

Galeries Émergentes bjuder på ett hopkok av dystopi, svärta och futurism. Det är opolerat och stundtals rörigt, vilket i mina ögon adderar spretig charm till den annars så välpolerade institution som Art Basel ändå är. Jag häpnas av Joey Holders Cryptid (2023), som presenteras av London-baserade Seventeen Gallery. Cryptid är en säregen entitet som tar avstamp i så kallad queer ecology, i kombination med västvärldens snäva, fortsatt problematiska syn på HBTQIA+-rörelsen. Det är upp till betraktaren att avgöra om Cryptid existerar eller inte, vilket triggar intresset ytterligare. Vi lär se mer av Joey Holder framöver.

Linnéa Ruiz Mutikainen