”Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir vansinnig och börjar slå omkring sig. Mänskor måste för fan vara begripliga, annars vågar man varken älska dem eller tala illa om dem. Världen och verkligheten ska vara fattbar, så att vi med gott samvete kan klaga över dess enformighet.”

Orden från slutscenerna av Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander återkommer till mig när jag sammanfattar min upplevelse av de tematiskt- och genreöverskridande utställningarna som utgör den senaste upplagan av nomadprojektet The Immigrant Artist Biennial i New York. Initiativet grundades och cureras av Bianca Abdi-Boragi, Katherine Adams och svensk-guyanska Anna Mikaela Ekstrand. Syftet är inte bara att fokusera på konstnärer som har egna, levda erfarenheter som migranter, utan att utmana befintliga idéer om vad migration är och hur konstnärliga representationer av den ser ut.

Biennalen, som ägde rum första gången 2020, har i år valt att särskilt belysa konstnärer som har levt och lever som papperslösa i USA samt ukrainska konstnärer, i två panelsamtal, en på Brooklyn Museum. Utöver dem visas andra från olika platser och sammanhang. De konstnärliga uttrycken sträcker sig från video och fotografi till måleri, skulptur, textil, collage, installationer och performance och visas i åtta små men ambitiösa och tillgängliga gallerier och projektutrymmen fram till januari 2024.

***

I projektrummet EFA Projects på Manhattan visas 13 konstnärer i huvudutställningen Conflictual Distance, som beskriver både den inre och yttre konflikt som skapas när identitet, ursprung och språk möter de omfattande system som påverkar migranters möjligheter till tillhörighet och humana rättigheter. Det inkluderar också ämnen och konstnärer som har varit tidsvittnen under olika generationer, som skapar meningsfulla, ofta sorgtyngda utväxlingar.

Verken hänvisar genomgående till olika former av destabilisering – till exempel visar kenyansk-tanzanianska Keli Safia Maksud (f.1985) i sin textil- och ljudinstallation hur olika länders nationalsånger – som ska skapa en uppfattning om ett lands existens och grundläggande värderingar som eviga och konstanta – förnyades regelbundet parallellt med de snabba regeringsskiftena i majoritetsländerna i Afrika under hela 1970-talet.

I samma anda hänvisar ukrainskfödda Slinko till hur objekt byter mening och värde över tid, när de går från meningsfulla symboler för nationell och social identitet till transaktionsobjekt för att stötta människors försörjning i den idag annekterade Krim-regionen. 

Ur ett annat generationsperspektiv visar den argentinskfödde konstnären Marcelo Brodsky (f.1954), som levde i exil under Argentinas militärdiktatur, genom bearbetade fotografier olika motiv och slagord som förflyttades från Jamaica till länder som Uruguay, Brasilien, England och USA, under folkrörelseåret 1968.

I spänningsfältet mellan dessa länkas utställningsrummet samman i en installation av den indiskt födda konstnären Pritika Chowdhry (f.1973), som, precis som hos Maksud, fungerar som en sorts ”safe space”. Men eftersom det är laddat med dåliga minnen skapar det ett slags falsk trygghet som snabbt destabiliseras genom påminnelser om politiska cykler av konflikter, förtryck och våld.