Jenny Holtzer, Abuse of Power Comes as No Surprise, 1983. Foto: Patrik Lindell.
Konst/Utställning
Politik, mörker och maktmissbruk när Vandalorum visar USA-kopplade verk ur Wachtmeisters samling
Abuse of Power Comes as No Surprise:
Konst ur Marika & CG Wachtmeisters samling
Vandalorum
2025.04.12 – 2025.10.12
Värnamo: Adam Rosenkvist har pratat med Marika Wachtmeister om utställningen Abuse of Power Comes as No Surprise på Vandalorum, där konst ur hennes och CG Wachtmeisters samling visas – verk med direkta kopplingar till USA och med påtagliga politiska underströmmar.
Marika Wachtmeister är mest känd som grundare av Wanås Konst, skulpturparken som sedan starten 1987 har tagit världsnamn som Louise Bourgeois och Yoko Ono till Göinges skogar. Men under de senaste åren har hon och maken CG även uppmärksammats som konstsamlare av rang. År 1972 köpte de sitt första verk, en målning av Peter Freudenthal. Femtio år senare består samlingen av nästan 300 verk av internationell toppklass. Våren 2022 visades den på Kristianstads konsthall, i fjol på Liljevalchs och nu intas Vandalorum av åttio verk som vanligen fyller parets hem.
Samlandet tycks för er vara högst personligt och lustfyllt. Hur har det varit att ännu en gång släppa in stränga curatorer i samlingen?
– Det har varit jätteintressant! Även den här gången har vi sagt: ”Här är vår samling, ni disponerar den!”. Elna (Svenle, museichef) har valt att fokusera på den amerikanska samtidskonsten och svenska konstnärer med USA-koppling, som Axel Annica Karlsson Rixon och Ann-Sofi Sidén.
Ett framträdande stråk i Wachtmeisters samling är konst som ger form åt marginaliserade erfarenheter och politiskt laddade teman. Det blir särskilt påtagligt på Vandalorum, där verk av bland andra Nan Goldin, Kara Walker och Andres Serrano visas. Den auktoritära politik som nu rullas ut från Vita huset ger utställningen en särskilt mörk klang. Det fångas också upp av titeln, som hämtats från ett verk av Jenny Holzer: Abuse of power comes as no surprise.
”Amerikanska konstnärer låg länge också i framkant inom platsspecifika praktiker. De behärskade skala på ett annat sätt än man gjorde i Europa och blev därför särskilt intressanta att visa på Wanås. Flera har vi senare köpt verk av privat, men vi har även dragits till att den amerikanska samtidskonsten just har tagit i de brännande politiska frågorna.”
Marika Wachtmeister
CG och Marika Wachtmeister. Fotograf Anders Norsell.
Din make CG har sagt att ni fascineras av konstnärers förmåga att gestalta ”svaga signaler” i samhället. Vilka är de mest angelägna signalerna på Vandalorum?
– Dread Scotts Obliterated Power tycker jag är allra tydligast. I sviten utraderas Pentagon, Kapitolium och Högsta domstolen ur fotografier med intensiva, svarta kritstreck. Scott gjorde dem som en reaktion på Trumps första mandatperiod och de känns bara ännu mer aktuella idag. Jenny Holzers truism passar också så bra in i den rådande situationen. Utvecklingen är fasansfull, men därför är jag också väldigt stolt över utställningen.
Varför har den amerikanska konsten haft en så stark dragningskraft på er genom åren?
– Jag växte upp i New York på 1960-talet med en mamma som var konstkritiker. Sedan dess har jag i princip återvänt en eller två gånger om året. Amerikanska konstnärer låg länge också i framkant inom platsspecifika praktiker. De behärskade skala på ett annat sätt än man gjorde i Europa och blev därför särskilt intressanta att visa på Wanås. Flera har vi senare köpt verk av privat, men vi har även dragits till att den amerikanska samtidskonsten just har tagit i de brännande politiska frågorna.
I slutet av maj är makarna Wachtmeister också bokaktuella. Ateljésamtal väver samman Marikas texter från trettio år av ateljébesök med gemensamma minnen av möten inför skulpturparkens projekt. Många av intervjuerna har tidigare publicerats i Femina och bland andra öppnar Claes Oldenburg, Antony Gormley och Barbro Bäckström dörren till skapandets slutna rum.
– Det som i grund och botten intresserar mig och CG är förutsättningarna för det kreativa arbetet, berättar Marika när jag frågar om bokens tillkomst.
Och vilka förutsättningar ska ateljén ge?
– Ostörd tid och en skyddad plats! Oavsett om man jobbar med måleri, skulptur – eller AI, för den delen.
Det är ett oväntat enkelt svar för att handla om ett så mytomspunnet rum?
– Ateljén är ett mytiskt rum på många sätt. Det försöker jag inte förminska. Att vara konstnär är däremot som vilket yrke som helst, det kräver bara vissa saker. Och en av de sakerna är just det ostörda rummet.
Vad är det viktigaste som du som curator har tagit med dig från alla ateljésamtal?
– Vikten av att lyssna på konstnärerna. I grunden är jag jurist, och som jurist löser man sina klienters problem. Jag har haft samma attityd till konstnärerna och i alla år haft ”konstnären har alltid rätt” som motto – även om de ber mig skaffa 60 ton betong, säger Marika och refererar till Jene Highsteins väldiga Grå Mussla på Wanås.
När man bläddrar i boken slås man av att ni har haft en unik tillgång till samtidskonstens toppskikt. Vilket är det mest minnesvärda ateljébesöket?
– När jag skulle intervjua Cindy Sherman och CG följde med för att fotografera! Sherman hade en papegoja som visade sig vara mycket besvärlig. Den attackerade CG, bet honom i örat – och Sherman brydde sig inte ett dugg. Bandspelaren gick, vi fortsatte intervjun och CG fick hantera papegojan bäst han kunde!
Adam Rosenkvist
Dread Scott, Obliterated Power (Pentagon) 2022, Cristin Tierney Gallery, New York,
Lousie Bourgeois, Spider, 1995.
Janine Antoni, 2038, 2000.
A. Karlsson Rixon, Winter Morning at Santa Monica Beach, 1997.
Boken Ateljésamtal, Marika & CG Wachtmaister, 2025. Utgiven av Förlaget Langenskiöld.
Janine Antoni, Unveiling, 1994, foto: Patrik Lindell.
A. Karlsson Rixon, The Artists' Luncheon, 1997.
Utställningsvy Vandalorum. Foto: Patrik Lindell
Roxy Paine, Puff Ball Field, 1998, Foto: Mattias Lindbäck / Liljevalchs.
Visa alla artiklar inom Konst/Utställning