Vera Lutter
when Stones were Blooming
Carling Dalenson 
2023.09.21 – 2023-10.21

Stockholm: New York-baserade Vera Lutter är Sverigeaktuell med utställningen when Stones were Blooming. Malin Ebbing har träffat henne för ett samtal om vilda kameler, Old Master-måleri och egenkomponerade camera obscura-installationer.

Vera Lutter har skämtsamt refererat till sin camera obscura som ”a pet that one constantly need tending to”. Tekniken, som har blivit hennes signum, började hon experimentera med redan när hon flyttade till New York från Tyskland i början av 1990-talet. Hon transformerade då ett helt rum i sin lägenhet på Manhattan till en pinnhålskamera, för att genom flera veckor långa ljusexponeringar fånga staden på det bakomliggande, ljuskänsliga papperet. Arket med den negativa bilden framkallas sedan av Lutter i hennes mörkrum och finns endast i sitt original.

Jag möter upp henne på Carling Dalenson Gallery några dagar innan hennes utställning when Stones were Blooming öppnar. Galleriet, som ligger i hörnet Sibyllegatan/ Kommendörsgatan, har gjort sig känt för att visa stora internationella namn. Vera Lutter är inget undantag.  

Lutter möter mig i jeans, konjaksfärgade mockaboots och en stickad marinblå kofta. Hon kom med flyget från Kalifornien i går och stannar bara i stan över öppningen av utställningen innan hon ska vidare till sin nästa utställning på Konsthaus Zürich i Schweiz. Jag förstår snart att det här inte är en person man bara sitter och småpratar med. Hon verkar inte vara särskilt intresserad av att förklara sitt konstnärliga uttryck. Hon har inte lust att prata om vart hennes fantastiska boots kommer ifrån (jag gissar Zadig & Voltaire), eller gå in närmre på sitt citat ”everyone can make it, it will only take everything you got”.

Däremot pratar hon gärna om precisionen bakom konsten att fånga en bild, hur hon genom empiriska uträkningar kan förutspå exakt när en bild är klar, sin djupa fascination för holländska och italienska Old Masters samt hur hon ”på grund av alla tillstånd” var tvungen att gå ner i format och använda sig av en mindre kamera när hon skulle fotografera pyramiderna i Egypten.

Under de senaste dagarna har jag tagit del av Lutters imponerande produktion. Väl på plats, omgiven av Lutters storskaliga verk i en finstämd komposition av vitt och 100 nyanser av grått, är det ändå svårt att inte låta sig svepas med. Men i vad? Det finns helt klart en poesi i själva motivvalen: grekiska tempel från antiken, pyramider i öknen, ruiner från Italien samt närbilder på objekt från olika museisamlingar. De långa exponeringstiderna resulterar i att alla distraktioner, som bilar, rörelse och människor, filtreras bort. Kvar finns endast tingens aura. En specifik idé eller ett värde som raffinerats genom århundraden, där man kopplas samman med en högre form av skönhet eller sanning.

Utställningen when Stones were Blooming består av verk från fyra olika serier som har producerats på resande fot i Egypten, Italien, Grekland samt från samlingarna på The Metropolitan Museum of Art och LACMA i Los Angeles. På varje ställe har en platsspecifik camera obscura byggts upp framför motivet. I vissa fall kan det handla om flera dagar eller veckor av ljusexponering innan bilden blivit klar, vilket i det här fallet har resulterat i att två kameler fastnat framför pyramiderna i Giza. Likaså urskiljer sig två spökliknande gestalter i Temple of Athena, Paestum XIII, precis mellan templet och där kameran har varit placerad.

 – Det var två turister som stod där i en evighet, nickar Lutter menande mot de två gastliknande molnen framför templet.

Hon vänder sig mot fotografiet med de två kamelerna och tillägger: 

– Visste du att kameler färdas otroligt långsamt när de går över öknen? Det tar dagar för dem att förflytta sig. Det är därför de fastnade på bilden.

Med på utställningen finns även två verk från projektet där Lutter fotograferade av objekt från samlingarna på The Metropolitan och LACMA.

– Den här afrikanska masken är betydligt mindre i verkligheten, säger Lutter och går bort till verket som hänger i det främre rummet.

– Jag förstorade upp den eftersom jag älskar alla små detaljer i hantverket. Den är fotograferad i min ateljé och är utförd med en speciell teknik som heter solarisation, för att göra den mer ovanlig. De här föremålen är redan så mystiska, men genom den här tekniken kan jag förstärka de egenskaperna ännu mer.

Lutters status som eftertraktad konstnär höjs ytterligare ett snäpp när jag frågar om hennes planer efter Sverigebesöket.

– Just nu är jag ute på en liten Europa-turné. Om tre dagar åker jag till Schweiz för invigningen av utställningen Time. From Dürer to Bonvicini. Därefter ska jag hålla ett föredrag på en stiftelse i München och slutligen är jag även aktuell med en grupputställning på Victoria & Albert i London. Jag kommer att komma tillbaka till New York precis lagom till att jag ställt om mig till europeisk tid, säger hon och skrattar.

Malin Ebbing