1971 börjar Knowles jobba med en serie hon kallar Onion Skin Scrolls, varav tre versioner visas i utställningen. Hon har här tagit skinnet från lökar, lindat in det i plast och sedan kört det genom en ritningsmaskin (blueprint machine). Den elektriska spänningen från kopieringen gör att pergamentet återupptar lökskinnets former och struktur, och Knowles presenterar verken dels hängande horisontellt, där de uppmanas att på olika sätt aktiveras av konstnären själv eller av andra – eller, som här: vertikalt placerade sida vid sida, vilket för tankarna till japanska eller kinesiska rullmålningar. I kraft av sin placering i en avskild del av byggnaden är de tveklöst utställningens vackraste installation.

Under utställningsperioden har man återskapat flera av hennes klassiska performancer, och i The Bean Garden (1971) – en träbox bestående av bönor – uppmanas besökarna att skapa sitt eget klingande verk med fötterna. Flera verk bygger också på interaktivitet, vilket ibland blir lite tröttsamt, men resultatet blir onekligen ganska fascinerande. I det övre utställningsrummet visas Celebration Red (1962/2026), där besökare ombeds att ta med sig röda föremål som haft betydelse för dem i deras vardag och placera dem i ett rött rutnät på golvet. Det slår mig att det är ett verk med flera resonansbottnar.

I det största utställningsrummet presenteras The Boat Book (1967), en storskalig installation tillägnad hennes bror som var fiskare, och som innehåller nät, snäckskal, ett fiskespö, en vattenkokare och personliga föremål fyllda av minnen. Här blir boken ett mångförgrenat verk som förmedlar en mängd både känslor. Lite längre bort hittar vi Knowles tidiga, datorgenerarade dikt The House of Dust (1967), en av de första i sitt slag, som experimenterade med hur programmeringsspråk kunde användas i slumpmässiga processer inom konstskapandet.

Tankar om slump, det oförutsägbara, det ”öppna verket” och det processuella återkommer i Knowles praktik, och här måste kompositören John Cage nämnas, både som mentor, inspiratör och samarbetspartner. Knowles hade samarbetat med Cage vid utgivningen av Notations (1969): Cages inflytelserika bok med grafiska musikaliska notationsverk av olika musiker och konstnärer. Cages upptagenhet vid det han kallade ”chance operations” återkommer i Knowles event scores. De har kanske inte samma metafysiska eller våldsamma laddning som man ibland hittar hos Yoko Ono och som hon samlade i boken Grapefruit (1964), men upptagenheten vid det vardagliga och till synes obetydliga kan också ha hisnande horisonter, och det var ofta där som Alison Knowles var en raffinerad sakletare.

Martin Grennberger