I den svenska huvudstaden har han varit tidigare, senast då han deltog i Market Art Fair i våras. Hans broderier och målningar på material som garn och juteväv fick stor uppmärksamhet; dels till följd av samarbetet med det svenskägda galleriet, dels genom otaliga delningar i sociala medier och inslag på bland annat SVT. Att hans verk nått en sådan popularitet i Sverige förvånar honom.  

– Kanske beror det på att jag använder mig av starka färger, säger han blygsamt. 

Vid sidan av en energisk kolorit – ofta med inslag av rosa – och taktila textila tekniker, är Habkis motivvärld högst iögonfallande. I mötet mellan konstnärens muskulösa, ofta avklädda män och det mjuka materialet infinner sig en upplevelse av något på samma gång motsägelsefullt och autentiskt. En gestaltning där det stereotypt maskulina (manskroppar, men också attribut som boxningssäckar och fotbollshandskar) omfamnas i en mjuk hemmamiljö som ger dem en skörhet – och kanske också ett skydd.

– Människorna i mina verk är ofta i vilande eller avslappnade positioner. Och jag döljer alltid deras ögon eftersom jag inte vill ge tillgång till deras själar. Jag tror att de redan är tillräckligt sårbara som det är.

Amine Habkis arbete har nämnts i termer av “queer” såväl som “en dekonstruering av maskulinitet”. Själv säger han sig arbeta med tvetydiga porträtt som är svåra att associera med verklighetens identiteter. 

– Jag ser dem som alter egon som presenterar kollektiva känslor som vi alla bär på. Och de har alla skymningshimlen som bakgrund – just för att betona idén om att varandet mellan två olika världar.

Drömmen om att bli konstnär besannades. Vad drömmer då Amine Habki om i dag? 

– En studio och ett boende vid Medelhavskusten. Och att slippa att ständigt vara en del av det sociala spelet i Paris. Men det ska sägas att det samtidigt har varit avgörande för att förstå koderna i den värld som jag delvis gestaltar.

Sofia Edgren