Konst / Utställning

Andreas Eriksson om konsten som en portal till en högre sanning

Andreas Eriksson
Soleil et Lune. Andreas Eriksson en dialogue avec Ivan Aguéli
Institut suédois
2026.10.20 – 2027.01.10

Paris: På Institut Suédois möts två storslagna konstnärskap i höst. Malin Ebbing har intervjuat Andreas Eriksson om den pågående utställningen i Paris, där hans egna verk förs samman med den tidiga modernisten Ivan Aguéli.

I Soleil et Lune möter Andreas Erikssons monumentala verk Aguélis sublima måleri i en finstämd presentation. En rolig detalj är att ett flertal av Aguélis målningar är inlånade från Eriksson själv.

– De brukar vanligtvis hänga hemma och i min ateljé, berättar han.

Vi hörs över telefon en vecka efter att utställningen i Paris har öppnat. Eriksson har landat hemma i Sverige igen och kör för tillfället en hästtransport genom Västergötland.

– Jag ville ha med tidiga och sena målningar av Aguéli, och gärna en horisont som kunde löpa genom både mina och Aguélis verk i rummen. Mina målningar är ju väldigt stora och känns nästan som rumsliga membran. Ivans är mer som små nyckelhål där man ser de här enorma vidderna och stora landskapen.

Utställningen tar inte bara plats i gallerirummen utan sträcker sig ut i Institut Suédois trädgård, där Eriksson har skapat bronsskulpturer i form av mullvadshögar.

– Mullvadshögarna handlar om vad man ser och inte ser; kanske är det ens undermedvetna som poppar upp. Som målare ställs man ofta inför sådant man inte kan styra över, saker som dyker upp i målningarna. Då kan man försöka kontrollera dem eller försöka förstå dem, och jag är mer intresserad av att förstå dem.

”Mina målningar är stundvis som ett slags porträtt av underjorden. Ivans måleri handlar däremot väldigt mycket om ljuset och atmosfären. Man kan säga att mina rör sig under jorden och hans över den.”

Andreas Eriksson

Hur kom du fram till utställningstiteln Soleil et Lune?
– Det hänger ihop med att mina målningar är ganska stora och mörka – stundvis som ett slags porträtt av underjorden. Ivans måleri däremot, handlar väldigt mycket om ljuset och atmosfären. Man kan säga att mina rör sig under jorden och hans över den.

Jag har tänkt på hur din färgpalett rör sig mellan dova jordtoner och en mer intensiv kolorit. Bestämmer du dig redan innan du börjar måla för vilket uttryck du vill åt, eller växer det fram under arbetets gång?
– Rent tekniskt behöver jag väldigt transparenta färger när jag gör de här mörka målningarna. De blir så mörka eftersom jag använder en speciell duk. När jag har bestämt mig för material och storlek kommer målningen av sig själv. Dukar som bara har en grundering blir ”sugande”, och de måste ha en färg som är transparent så att jag kan addera dem i olika djupa lager som blir allt mörkare. Det är inte så att jag bestämmer att ”nu ska jag göra en mörk målning”, men jag vet att jag hamnar där om jag tar den där sugande duken. De andra målningarna har mer på ickesugande grunderingar vilket göra att färgen lägger sig som skikt på duken.

En av mina favoritmålningar är Parrim (2024), där de rosa och gröna färgfälten skapar ett nästan drömlikt uttryck. Vill du berätta om den?
– Parrim är målad till ett teceremonihus i Kyoto och är inlånad till utställningen. Den högt uppskruvade färgen beror delvis på att den är gjord i min utomhusateljé, där jag ofta använder lite starkare färger. Det är en väldigt sprudlande målning.

Ett känt citat från Ivan Aguéli är att ”konsten är en portal till en högre sanning”. Vad tänker du om det?
– Det tror jag absolut. Eller, det är nog ingenting jag tror; det är någonting jag vet. Man får helt enkelt en genklang, ett eko på sitt eget medvetande.

Du har tidigare sagt att du måste stanna upp och gömma undan en målning när ambitionerna börjar ta över, för att senare kunna överraskas av den igen. Kan du ge ett exempel på när det har hänt?
– Det händer nästan med varje målning. Det är väldigt lätt att hamna där, att målningen börjar ha ett eget liv. När målningen närmar sig sitt slut är det väldigt lätt att börja tänka på hur bra det skulle kunna bli. Plötsligt befinner man sig i framtiden och då tappar man kontakten med sig själv. Det viktiga är att hålla sig till samtalet man har med duken på ett väldigt jordnära och realistiskt sätt.

Malin Ebbing


1. Soleil et Lune. Institut suédois. Foto: Roberto Ruiz.
2. Andreas Eriksson, Medelplana, Suède. Foto: Eveline Johnsson.
3 - 4. Soleil et Lune. Institut suédois. Foto: Roberto Ruiz.
5. Soleil et Lune. Institut suédois. Foto: Institut suédois.
6. Andreas Eriksson arbetar i sin ateljé. Foto: Andreas Eriksson.

Visa allt inom Konst / Utställning