På Palazzo Strozzi följer jag en kronologi – från de tidiga figurativa verken till de sena målningarna där färgfälten öppnar sig som tillstånd snarare än som bilder (de verk som har gjort honom berömd). Redan i Interior (1936) anar jag ett intresse för renässansens rumslighet, en dialog med Michelangelo som senare återkommer i de monumentala Seagram-målningarna.

Det talas ofta om det meditativa i Rothkos måleri, men här blir det mer påtagligt än så. Jag upplever hur färgfälten inte bara är något jag ser på, utan något jag rör mig in i. De håller kvar blicken, men också kroppen. Den dämpade ljussättningen och de stora rummen gör att målningarna nästan tycks expandera bortom duken.

Det är först i mötet med renässanskonstnären Fra Angelico i Museo di San Marco som något verkligen skiftar. Jag går långsamt från cell till cell i det gamla klostret, där ett verk av Angelico möter ett av Rothko. Det som först känns som en oväntad kombination blir snabbt självklar. Rothko besökte platsen redan på 1950-talet, och det märks – inte som ett citat, utan som en efterklang.

Här blir upplevelsen mer stilla, mer koncentrerad. Där Angelico målade för meditation och bön, möter jag hos Rothko en annan form av tystnad – mer upplöst, men lika närvarande. Det är här något förändras i hur jag ser. Rothkos måleri slutar att vara något jag betraktar, och börjar verka. Samtidigt är iscensättningen så noggrant kontrollerad att den också styr upplevelsen, nästan omärkligt.

I Biblioteca Medicea Laurenziana, där Michelangelo skapade sin märkligt laddade vestibul, fördjupas relationen ytterligare. Här blir kopplingen mellan måleri och arkitektur konkret. Rothkos slutna färgrum och “portaler” får en ny tyngd i mötet med rummet. Jag tänker på hans uttalade vilja att skapa samma tryckande närvaro i måleriet som Michelangelo gjorde i arkitekturen – och plötsligt känns det inte som en ambition, utan som något han faktiskt uppnår.

Men det är inte bara Rothko som öppnas upp. När jag rör mig mellan hans målningar och Florens kyrkor och kloster märker jag hur även renässansen förändras. Stillheten i de äldre verken framträder som mer radikal, deras rum som mer laddade. Det är som om Rothko skärper min blick för det som alltid har funnits där.

Utställningen Rothko in Florence gör något ovanligt. Den placerar inte Rothko i historien, utan låter honom påverka hur jag upplever den. Hans sätt att arbeta med rum och närvaro gör att renässansens arkitektur och måleri framträder med en ny intensitet. Måleriet slutar vara en bild och blir i stället en erfarenhet, något som stannar kvar, kanske till och med något som liknar en bön.

Erika Sahlqvist