Först efteråt började erfarenheten sjunka in. Att vittna inför en sanningskommission är inget vardagligt, konstaterar Jonsson.

– I efterhand har jag tänkt mycket på det som hänt. Jag pratade med närstående och vänner. Det är inte varje dag man vittnar inför en sanningskommission.

Det som särskilt stannade kvar var hur nedtystade de skogssamiska berättelserna varit.

– Kvällen i sig underströk hur lite utrymme de här berättelserna fått under väldigt lång tid. Det var slående.

På ett personligt plan fick också hans pappas närvaro stor betydelse.

– Han har aldrig identifierat sig som same, trots att hans far var renägare. Han ville först inte gå på mötet, men dök upp ändå. Han satte sig längst bak och lyssnade. Väldigt diskret. Det där stannade kvar hos mig.

Det samiska i Jonssons familj var länge dolt. I seriealbumet När vi var samer beskriver han hur det först vid farfaderns död framkommer att han var skogssame. När farfadern dog var Jonsson åtta år.

– Det här har varit en lång process. Jag fick veta att min farfar var same när jag var åtta, men med åren krympte hans samiskhet i berättelserna. När min dotter kom upp i en ålder där hon började fråga om släktens historia kände jag att hon behövde få veta. Det var då jag började gräva på allvar. Det ledde till en märklig situation där jag visste mer om min farfar och hans historia än vad min pappa gjorde. Det var jag som fick berätta för honom.

Han beskriver det som smärtsamt, men också läkande.

– Det har varit bra för vår relation. Ingen i min närmaste familj har varit negativ. Smärtan finns längre bak, i tidigare generationer. Det är ofta så: de som var direkt drabbade tiger, deras barn respekterar tystnaden – och först barnbarnen börjar fråga. När det egentligen redan är för sent.

I samband med utställningen arrangerade Jonsson en workshop på Kramfors bibliotek tillsammans med konstnären Elme Ämting om Kramfors samiska namn. Jonsson växte själv upp i Kramfors, utan att samisk närvaro någonsin nämndes.

– Man kunde inte ens ställa frågor, för man visste inte att det fanns något att fråga om.

Workshopen samlade ett trettiotal deltagare och tog avstamp i Ådalens mångfacetterade samiska historia: skogssamer, kustsamer, fjällsamer, renlösa samer och sockenlappar.

– Det handlar inte om en sorts samer, utan flera. Historien är rik, men har trängts undan – av industrialiseringen, av Ådalens starka arbetarrörelsehistoria, av föreställningen om samer som ”de andra”.

När Jonsson läste upp en lista över byar i kommunen där sockenlappar funnits blev reaktionerna starka.

– Folk hörde sina hembyar nämnas. Många tänker att samerna alltid har funnits någon annanstans. Min egen hemby fanns med. Jag blev själv förvånad, trots allt jag redan visste.

Trots att samiska erfarenheter och berättelser länge har varit undanträngda och ser Jonsson ändå att något har förändrats de sista tio åren.

– Kultur- och mediasverige har börjat intressera sig på ett nytt sätt. Böcker, film och konst har fått ett genomslag som de inte haft tidigare, åtminstone inom kultur- och samhällsintresserade kretsar.

Han har föreläst på runt 200 bibliotek.

– De som verkligen skulle behöva lära sig mer om samisk historia kommer oftast inte. Men arbetet inom konst, litteratur och forskning spiller ändå över. När det till slut leder till exempelvis en samisk julkalender i tv – då når det helt andra grupper. Vad det betyder för barns kunskap om det samiska går knappast att överskatta.

Genom att utforska den samiska historian har Jonssons skapande tagit en ny riktning och fått en ny dimension som i det närmaste kan beskrivas som ett slags kall.

– Det här är något större än att skildra mitt eget liv. Kanske är det ett slags självbedrägeri, men det ger mening. Att berätta om Sápmi har ett värde i sig. Det känns som något gott och viktigt att arbeta för.

Erika Sahlqvist