De olika textilbaserade verken i How to Watch the Sky upplevs vid första anblick som minimalistiska och sobra, men efter att att Farah berättar om sin arbetsprocess öppnar nya dimensioner upp sig. Skribenten Ander Olofsson har beskrivit Farahs materialval med följande målande formulering: ”Materialbeskrivningarna som hör till hennes verk utvecklar sig till små poetiska broderier: linne, lera från Döda Havet, marockanskt johannesbröd, lera från Island, hemodlad ringblomma och indigo och salt från Assalsjön i Djibouti.”

Ditt researcharbete har tagit dig till flera spännande platser i världen, finns det någon plats som har gjort extra stort intryck på dig?

– Jag var i Svalbard för att besöka Seed Vault, eller Seed Bank som det även kallas. Det är ett arkiv där olika länder i världen lämnar in frön inför eventuella naturkatastrofer, eller om till exempel krig förstör odlingar och egen försörjning av livsmedel. Jag var dock där för efterforskning och man kan inte ta ut några frön.

Berätta om utställningen ”How to Watch the Sky”.

– Jag brukar aldrig göra en serie av verk, utan känner att jag naturligt vill blanda tidiga verk med nya, så att de återkommer men alltid förändras och utvecklas. De här riktigt små verken är nästan som skisser för det stora verket som kommer att vara med i Basel.

Hon berättar att mycket material har följt med från hennes residency i Skottland. Pigmenten kommer från snäckor från havet som hon hittat vid ett fiske-samhälle i Arbroath.

– Jag har försökt samla färgen genom att krossa snäckorna med en mortel. Sedan har jag lagt dem i en kvarn för kaffebönor för att få fram pulvret. Färgen som man i slutändan får fram är ett slags nyans av violett-grå pärlemor. Jag har även använt mig av indigo som jag plockade när jag var på ett annat residence i Senegal.

Hur har du arbetat med verket som du kommer visa på Art Basel Unlimited?

– Det är ett stort verk: 12,8 meter brett och 2,8 meter högt, som ska föreställa en panoramabild av en öken. Det är ett textilt verk färgat med lera som kommer från en region i Somalia där min mamma är uppvuxen. Jag har ritat mönstret till den broderade floran, som är baserad på växter som fanns i öknen tidigare men som i dag har dött eller håller på att dö ut. Rent tekniskt är broderiet inte allt för perfekt men inte för abstrakt heller.

Hon berättar att hon har färgat textilen för hand och sedan tvättat ur den, vilket är vad som skapar effekten av att det nästan ser ut som vatten på ytan. 

– Leran torkas den för hand, tvättas i maskin och torkas i torkskåp. Hur jag torkar den är avgörande för hur färgen utvecklas, vissa paneler har blivit mörkare och vissa ljusare. Jag har använt mig av regnvatten från Förenade Arabemiraten där jag växte upp. Hela projektet handlar om min erfarenhet av att bo i de här landskapen och hur de olika länderna påverkas av sin miljö.

Din praktik verkar vara är väldigt färgad av dina år i Storbritannien. Varför valde du att just utbilda dig vid Royal College of Art?

– Jag ville rikta in mig på måleri fast mer expanderat, så Royal College passade mig perfekt. Det var till exempel viktigt för skolan med utbytet mellan eleverna och professorerna, så det fanns inte ens dörrar på våra ateljéer. Det var väldigt vanligt att folk sökte konstskolor utifrån en professor som de ville jobba med, jag hade en professor som heter Douglas Allsop som är mer minimalistisk och som inte ens målar.

De textilbaserade verken på galleriet rör sig från en palett av mörkblå indigo – vissa har en air av 1990-tals retro med mönster som får en att tänka på batik – till nyanser av urtvättad dov ockra i de små verken.

– Jag har färgat tråden i exakt samma pigment som själva tyget. I de broderade motiven har jag utgått från vass som finns i vattnet runt Skottland. Så stygnen är en rent abstrakt version av den riktiga växten.

Kanske är det just i spänningen mellan det lågmälda uttrycket och materialens extraordinära bakgrundsresa som det storslagna i Farahs praktik ligger? Det sätter tveklöst fantasin i rörelse hos betraktaren och ger hennes verk lager av drömlika associationer och en subtil resonans av minnen och svindlande äventyr. Det får mig att vilja åka på en expedition till Antarktis, förlora mig i sanddynerna i Senegal och besöka det slott i Skottland där Farah har tillbringat mycket tid för en artist residency.

Malin Ebbing