Helena Blomqvist
On the Endig of Species
Picture This 2023.02.24 – 2023.04.16 

Ett gigantiskt fotogalleri har öppnat vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Anders Olofsson besöker öppningsutställningen On the Endig of Species av Helena Blomqvist och finner välbehövlig kraft i en sjöhäst.  

Behöver Stockholm ett nytt fotogalleri? Frågan kan låta märklig i en tid när den fotografiska bilden mer eller mindre definierar vad som är verklighet. Men Oscar Otterborn, en av grundarna till nyöppnade Picture This Gallery, är säker på sin sak. ”Vi ska revolutionera och konsolidera fotokonstmarknaden. Det Spotify gjort för musik, och Netflix för film, det ska Picture This göra med fotokonst”, säger han. Med sig i båten har han bland annat män med bakgrund inom fotografi och e-handel, samt bröderna Jan och Per Broman som 2010 drog i gång Fotografiska. Inga kvinnor så långa ögat når, vilket kan tyckas paradoxalt eftersom det i första hand var kvinnor som tog svensk fotografi in i konstens finrum under senare delen av 1980-talet.

Innan Picture This Gallery blev fysiskt levde man som en digital marknadsplats för fotografi, och den verksamheten kommer man att fortsätta med. Nu kompletteras den med en fysisk butik och en stor utställningslokal på hisnande 700 kvadrat i hjärtat av Stockholms hipstermecka vid Mariatorget i Stockholm.

Picture This Gallery kommer att göra åtta utställningar per år med enskilda konstnärer. Först ut är Helena Blomqvist, mer eller mindre barn i huset eftersom hon hade en stor separatutställning på Fotografiska 2012. Hennes nya utställning heter On the ending of species, och anknyter till ett tema som suttit i högsätet av hennes konstnärskap under många år. I ett tidigare projekt, The last golden frog (2008–2010) tog hon sig an det skrämmande faktum att huvuddelen av de arter som nu lever på jorden kommer att vara utrotade om en inte alltför avlägsen framtid, åtminstone inte utifrån de tidrymder som vetenskapmännen kalkylerar med.

I vanlig ordning har hon på egen hand tillverkat figurer och scenografier som hon sedan arrangerat och fotograferat. Just denna långsamma process är inte synlig i projektet, ändå är tyngden av den enorma arbetsinsatsen närvarande på något sällsamt sätt. Det känns som om tiden själv krupit in mellan pixlarna i Helena Blomqvists digitalt bearbetade bilder och givit dem en existentiell svärta som inte tekniken i sig kunnat producera. Den förestående förgängelsen skickar lätta men tydliga vibrationer genom varje bild i gallerilokalen.

Utställningen är tillägnad arter som befinner sig på gränsen till utrotning. Den gyllene kokoigiftgrodan, sjömunken, myrkotten och andra mer eller mindre kända djur står i händelsernas centrum. Och just begreppet ”händelse” är inte malplacerat i Helena Blomqvists fall. Hon är en driven fotoberättare som kan sin hollywoodhistoria, och gärna drar på lite extra för att höja temperaturen en aning samtidigt som hon leker med drömfabrikens klassiska estetik. I ett par av utställningens bilder möter vi således både den blodröd solnedgången och det befriande ljuset i slutet av tunnel, verk i en slutscenstonart som befinner sig i farlig närhet till kitschen. Galleriet drar sitt strå till stacken genom att (åtminstone under vernissagen) låta smäktande musik strömma genom utställningslokalen.

Resultatet ligger på gränsen till vad som skulle kunna vara en konstnärlig dikeskörning. Om det inte hade varit för sjöhästen. Den avtecknar sig i en av bilderna som ett svart skiljetecken i sörjan av övergödd undervattensvegetation. Den är varken vacker eller stämningsfull, utan avtecknar sig trotsigt mot bakgrunden av en skapelse i diffus upplösning. Den säger: här är jag och jag låter mig inte förintas. Inte ens till smäktande musik.

Anders Olofsson