Konsthistoriker har under en längre tid intresserat sig för de utställningsrum som rör sig utanför museerna och marknadens ojämlika spelplaner. År 2009 publicerade Signal! Center för samtidskonst Parallell historia – Skånes konstarenor 1968–2008, som tog grepp om Skånes alternativa konstliv. Men trots sådana skånska djupdykningar har fältets fokus i övrigt främst legat på New York och Berlin. Att Bolognas vitala scen nu har kartlagts vidgar därför fältets geografiska omfång på ett högst välkommet sätt. I tider då många konstinstitutioner befinner sig under stor press kan man möjligen också hävda att det blir särskilt angeläget att dra lärdomar av alternativen.

Hur kommer det sig att Bologna har varit hem åt så många alternativa utställningsrum?

– Allt började egentligen efter Andra världskriget. Bologna blev snabbt en, låt säga, öppet kommunistisk stad. Fram till 1980-talet hörde i stort sett alla borgmästare till kommunistpartiet eller något av de andra vänsterpartierna. Det har präglat den allmänna mentaliteten i staden – och det gör fortfarande – men det har också fått idéer om kooperativa, självorganiserade rörelser att växa sig starka här, säger Spampinato och fortsätter:

– Universitetet har också spelat en viktig roll. År 1971 startades DAMS-programmet (Disciplines of Art, Music and Spectacle), där bland andra Umberto Eco undervisade. Programmet förde samman konst, musik, teater, film och media på ett nytt och experimentellt sätt, och lade stort fokus på samtiden. Många av de alternativa rummen drevs av DAMS-studenter. Och den här kombinationen gör Bolognas scen väldigt speciell: närheten till universitetet, den kooperativa andan, stadens sociala och politiska dynamik.

De sistnämnda faktorerna är en viktig del i vad Francesco Spampinato kallar för ”Bolognamodellen”, de faktorer som utmärker scenen i ett större, internationellt perspektiv. En annan faktor är rummens tvärdisciplinära karaktär. För det var sällan tal om regelrätta utställningar. I stället blandades konsten ständigt med andra uttryck, som teater, hiphop, punk och rave, till totalupplevelser. Flera av rummen fungerade också som ”social centers”, ett slags självorganiserade medborgarhus. Detta är ett tydligt arv från 1970-talets studentrörelser, som var så starka i Bologna att staden fick internationellt renommé.

– Bokens titel, Skank Bloc Bologna, är ett slags bevis på den internationella uppmärksamhet som staden fick under slutet av sjuttiotalet, mycket tack vare karismatiska figurer som Franco 'Bifo' Berardi. Det är titeln på en låt av det brittiska post-punk-bandet Scritti Politti. Det är fascinerande att det år 1978 satt ett gäng ynglingar i Leeds och tänkte på Bologna som platsen för frigörelse, där unga människor kunde förändra livet och samhället genom konsten! På sätt och vis var det den andan som var gnistan till allt, säger Spampinato.

Att i bred bemärkelse föra samman konst och liv betraktades alltså som ett slags utopiskt projekt. Du beskriver de alternativa rummen som ett slags ”heterotopier”, ett begrepp du lånar av filosofen Michel Foucault. Kan du utveckla?

– Man kan förstås beskriva de här rummen på flera olika sätt. Men idén om heterotopier tycker jag är den mest kraftfulla. Begreppet grundar sig på tron att det är möjligt att skapa ”motplatser” som helt förändrar den faktiska platsens maktordningar och dynamik. Och det är precis vad de här rummen gjorde: de etablerade en annan logik som gjorde det möjligt att, åtminstone för en stund, återuppfinna och förvandla livet.

Ett annat ben i Bolognamodellen är intersektionaliteten, att rummen drivits av och varit öppna för människor ur marginaliserade grupper. Om jag förstår det rätt är det flera rum som har varit av särskilt stor betydelse för Bolognas HBTQIA+-community?

– Ja, inte minst Cassero. De öppnade 1982 i en lokal som uppläts av Bolognas kommun. Det var första gången i Italiens historia som en öppet homosexuell organisation erkändes och fick stöd av den offentliga förvaltningen. Det har förstås varit viktigt både på ett lokalt och nationellt plan.

För en svensk läsare synliggör boken även nya sidor av den italienska samtidskonsten, bortom dess främsta exportvaror Arte povera, Transavantgardet och stjärnor som Maurizio Cattelan (som för övrigt hade sin första separatutställning på ovan nämnda NEON). I en av bokens essäer beskriver Roberto Pinto också Skank Bloc Bologna som ett parallellt spår till den ”officiella” italienska konsthistorieskrivningen. 

Hur förhåller sig Skank Bloc Bologna till den italienska samtidskonstens historia?

– När jag var student betraktades Arte Povera och Transavantgardet som de enda stora ”samtida” italienska konströrelserna. Men det har ju förstås funnits mycket mer än det. Skank Bloc Bologna skriver inte om konsthistorien, men den utvidgar den. Framför allt genom att lyfta konstnärliga praktiker som inte uppmärksammats så mycket i Italien: media, video, performance, musik, design, intersektionella perspektiv … Varför har dessa konstnärer inte varit del av det konsthistoriska narrativet tidigare? Det vill vi hjälpa till att ändra på, säger Spampinato.

Drygt en tredjedel av de rum ni tar upp i boken är fortfarande aktiva. Vilka tre ska man inte missa om man åker till Bologna?

– Av de äldre, tongivande rummen är det bara Cassero som fortfarande är i gång. Det ska man inte missa. Av de nyare rummen rekommenderar jag Adiacenze (grundat 2010, reds. anm.), som ofta samarbetar med konstnärer som arbetar med performance och teknologi, och Parsec (grundat 2020). Det ligger nära Museo d’Arte Moderna di Bologna, är ett väldigt litet men aktivt ställe och har ofta fokus på klimat- och miljöfrågor.

Adam Rosenkvist