– När man tittar tillbaka på Bonniers Konsthalls och stiftelsens historia är det tydligt att många av stipendiaterna i dag är några av våra mest etablerade konstnärer, som Cecilia Edefalk, Karin Mamma Andersson och Lap-See Lam, säger Joanna Nordin.

Konsthallen öppnade 2006 med en fest där de uppklädda gästerna under middagen avbröts av kypare som drog av dukarna från borden för att blotta levande människohuvuden som började interagera med gästerna.

– Det stod från början klart att det här skulle vara en plats där saker och ting inte behövde vara bekväma eller stryka medhårs. Det skulle, och ska än i dag, vara en plats som vågar vara experimentell, säger Ellen Wettmark.

Ambitionen är dels att fortsätta främja den svenska konstscenen genom stipendiater och utställningar, dels att presentera ett internationellt samtidskonstprogram av hög nivå, och att bygga på med tematiserade utställningar.

– Vårt engagemang för den svenska konstscenen är grundmurat, men vi får för den sakens skull inte bli provinsiella och sluta oss kring det som sker här. Vi ska inte heller bara jobba med unga konstnärer. Eftersom konstens dialog är global i sig, blir det en självklarhet att vara i en miljö som också är i dialog med den internationella konstscenen, säger Nordin.

Firandet av konsthallens 20-årsjubileum sträcker sig över hela året och kommer bland annat att presentera ett verk som den amerikanske konstnären Keith Haring gjorde till minne av Maria Bonnier Dahlin. Det är en 18 meter lång mural där orden ”For Maria June 1985 <3 Keith Haring” finns invävda i de gröna och svarta former och figurer som utgör motivet. För jubileet har konsthallen även tagit fram en egen ny visuell identitet som ska bära de nya idéerna framåt.

– Nu är vi helt plötsligt en institution med en historia och det är jättespännande att titta tillbaka på vad det är för roll vi har haft. Konsthallen har uppfyllt många av sina initiala idéer och nu försöker vi använda potentialen i den här platsen maximalt, säger Joanna Nordin. Konkret handlar det om fler program, fler samtal, att bjuda in externa curatorer och, i och med allt detta, att göra konsthallen till en mer levande mötesplats.

I en tid som på många sätt är annorlunda än för 20 år sedan vill de fortsätta att låta konstnärer både tänja på sina egna gränser och hjälpa dem att föra sina konstnärskap framåt.

– Till skillnad från 2006 urholkas kulturen i dag på flera sätt. Det offentliga blir svagare och det blir allt svårare för de mindre arenorna. Det sätter oss i en position där vi blir ännu viktigare. Samtidigt skulle jag säga att det just nu, i alla fall i Stockholms konstliv, finns ett väldigt starkt konstnärsdrivet engagemang som bubblar under ytan, där det skapas alternativa scener och platser som i början av 2000-talet kändes i princip omöjliga, säger Ellen Wettmark.

Nordin och Wettmark arbetar löpande för att nå ut till grupper som inte med självklarhet söker sig till museer eller konstinstitutioner. Låga trösklar och högt i tak upprepas som ett mantra och programpunkterna är tänkta att lämna ut nycklar och öppna upp.

– Samtidigt ska det hela tiden finnas en diskursiv, fördjupande del parallellt som flyttar fram positionerna i det konstnärliga samtalet, betonar Nordin.

I höst öppnar utställningen De besegrade: Motståndets estetik 2026, som bygger på svensk-tyske författaren, dramatikern och konstnären Peter Weiss romaner Motståndets estetik och De besegrade.

– Initiativet kommer från Kim West, kritiker och forskare i estetik på Södertörns Högskola, som har arbetat med det här materialet under lång tid och som också är en av tre curatorer för utställningen. Det är ett sätt att öppna upp historien, världen och konsten och länka dem samman igen på ett sätt som känns nästan hisnande – det finns något svindlande i att se på historiens kamper i relation till var vi befinner oss idag, säger Joanna Nordin.

Formen är en hybridutställning där tolv samtida konstnärer producerar nya verk som visas tillsammans med historiska verk, artefakter och dokument och material från Weiss historia och värld. Tillsammans med övriga utställningar under jubileumsåret blir den enligt Ellen Wettmark i mångt och mycket som en summering av konsthallens bredare ambitioner.

– I Ingela Ihrmans utställning fick en viktig svensk konstnär med extremt höga ambitioner ta plats med nya steg och nya grepp, samtidigt som hon grävde i sin egen konstnärliga historia. I höstens internationella grupputställning har vi höga anspråk, vågar experimentera och testa något som inte har gjorts tidigare. Och så avslutar vi med Maria Bonnier Dahlins stipendiatutställning och stiftelsens 40-årsjubileum. Jeanette Bonniers citat kommer med andra ord att följa med konsthallen även in i framtiden, och bekräftar känslan av att vi rör oss åt rätt håll.

Karolina Modig