I Aziz Hazaras videoverk Bow Echo (2019), klättrar fem pojkar upp på toppen av en stor klippa och utsätts för hårda vindar. De blåser i en leksakstuta för att försöka kommunicera sin akuta situation. Verket har inspirerats av Hazaras egen erfarenhet av självmordsattacker som har drabbat Kabul. Eiko Otake visar fotografier från A Body in Fukushima, dit hon har rest sex gånger hittills, första gången ensam och sedan med William Johnston, som dokumenterat hennes kropp i det surrealistiska, postnukleära landskapet på platser med förhöjd radioaktivitet. I Gosette Lubondos serie iscensatta fotografier från ett uttjänat tåg reser verkliga individer från nuet tillsammans med inbillade figurer från en passerad tid.

– Många brukar kameran i någon form för att berätta många olika saker, på många olika sätt. Som en pensel. Penna eller koreografi, säger Mattias Givell, curator och verksamhetschef Wanås Konst.

I utställningen Var egentligen börjar någonting? har konstnärerna använt kameran till verk som på olika sätt relaterar till Strömholm, för att koppla ihop honom och hans bilder med samtiden och sina egna verk med historien och den fotografiska traditionen.

Karolina Modig