Camilla Engström bor i Los Angeles sedan 2018, men flyttade till New York redan 2011 för att studera mode vid FIT. Väl examinerad jobbade hon ett tag på Calvin Klein och J. Crew, men insåg att branschen var för hård för hennes smak. Tecknat hade hon gjort barnsben och under åren även börjat måla, först i akryl, sedan i olja. Parallellt med ett tillfälligt jobb i en vintagebutik startade hon ett Instagramkonto där hon började lägga upp bilder på målningar – och filmer på sig själv dansande. Det här var innan boomen med diverse Tiktokdansare, och kombinationen dans/måleri visade sig vara ett vinnande koncept. I takt med att följarskaran växte började Engström att sälja verk via sitt konto. 

– Jag har alltid älskat att dansa – så mycket att jag knappt kunnat hålla mig ifrån det. Och jag har aldrig skämts ett dugg på dansgolvet. Dansen ger mig både energi och fungerar som en reset. Om jag fastnar i tankar när jag är i ateljén och målar tar jag ofta en liten danspaus – det för mig tillbaka till kroppen och förhoppningsvis in i ett slags flow-state.

Konstnären, som har bott i Los Angeles i hela sitt yrkesverksamma liv, menar att platsen absolut har påverkat hennes måleri. De kaliforniska landskapen, och kanske framförallt dess färger, går igen i motiven, men sanningen är att de svenska influenserna också alltid finns närvarande. Vid sidan av Santa Fe-baserade Georgia O'Keeffe och hennes landskapsgestaltningar nämner Engström en rad svenska konstnärer som återkommande inspirationskällor, däribland Marie-Louise Ekman, Karin Mamma Andersson, Hilma af Klint och Helmer Osslund. 

I utställningen på Hospitalet kan flera nämnda referenser spåras, men tydligast är de två hjärtan som har stått i fokus sedan årets början. Bebisar gestaltade som stjälkar med knoppar som snart står i blom, men också de självporträtterande, utslagna blommorna.

– Jag har känt mig som en blomma under arbetet med de här målningarna. Inte på utsidan, men på insidan har jag verkligen blomstrat. Det känns som att hela jag har mognat under den här processen – måleriskt, men kanske ännu mer som människa.   

Sofia Edgren