Det primitiva livet kontrasteras med livet i stan. Men var hon än befinner sig får materialen styra.

– I staden är det det urbana skräpet. Jag blir euforisk när jag hittar något på gatan, om det så är en mutter eller en bit papper. Förr var det jag hittade mycket vackrare. Metrobiljetter från Paris på 1980-talet var gula, det var som att hitta kantareller mitt i stan. När jag hängde mycket i New York plockade jag fickorna fulla med vackert papper. Förr var pappret grafiskt snyggt. Nu är ju allt så jävla fult. Plus att det är bara sådana här streckkoder på allt, beskriver Streijffert.

I utställningen Drivkraftens seger över motståndet på Ravinen i Båstad möter vi hennes värld av objekt, collage och rumsliga berättelser. Till varje objekt finns också en tillhörande låda, snickrad av Streijffert, som fungerar som podium. Hon ser dem som små containrar med ”knasiga prylar” i, men det är också lika mycket en kommentar på människans masskonsumtion.

– Det är förskräckligt att allt är överproducerat, att vi konsumerar så mycket skit och att allt fraktas i containers, i stora lastfartyg över hela världen, kors och tvärs. Jag minns när det här stora fartyget fastnade i Suezkanalen. Förstår du, det är fruktansvärt. Allt kommer från Kina, massa knasiga grejer, som folk sitter och knackar hem på nätet.

Medan den stora salen på Ravinen är dedikerad till stadens urbana skräp, är den lilla salen, som vetter ut mot havet, mer fokuserad till ”kvinnan på ön”, Kålholmen. Här ligger trät uppradat i installationer eller sammanfogade som olika objekt, som liknar fåglar.  

– Det är väldigt mycket saker. Jag blir nästan chockad själv, säger Streijffert om insikten när de packade upp allt inför utställningen. Senaste stora utställningen var på Artipelag i Stockholm 2015. Sedan dess har hon hunnit med att producera många fler objekt. Streijffert ser också helheten i utställningshallarna. Det rumsliga är viktigt för henne och ska kännas attraktivt. Medan rummet med pinnar är upplagd på långa ”bryggor” är det urbana skräpet upplagt på ”trottoarer”, beskriver Streijffert. 

– Man kan vandra omkring och ta in känslan av rummet med alla dessa detaljer. Sedan kan man fastna, stanna upp vid någon detalj och tycka att det kan vara intressant eller vackert eller fult eller konstigt. Det spelar ingen roll.

På väggarna hänger collage med Streijfferts fynd från gatorna. Hon beskriver hur hon tidigt blev fascinerad av den tyska konstnären Kurt Schwitters, en centralfigur inom dadaismen, som använde återvunnet material som pappersbitar, trä och skräp för att skapa sina verk.

– Efter andra världskriget fanns det inte så mycket material att måla med. Så de plockade ihop urbant skräp från bombade städer, en textilbit som hade någon kulör och en träbit som hade någon annan kulör. De hittade färgen i materialet och så skapade de collageinstallationer. Jag såg en utställning med Schwitters tidigt 1980-tal. Då hade jag redan börjat med collage och kände att om han kan göra det, kan jag också fortsätta. Det blev någon sorts bekräftelse på det jag höll på med, att jag inte var helt knäpp, säger hon.  

På frågan hur hon så tidigt fick tankar på just återbruk, hållbarhet och hantverk, svarar Streijffert med att beskriva sin uppväxt i Roslagen på en bondgård med utedass och avsaknad av rinnande vatten. De hämtade mjölk från bonden och dunkar med vatten. Som tonåring spenderade hon mycket tid på Smögen på västkusten. Hon var ute till havs, badade och trålade räkor med fiskargubbarna.

– Där fick jag mycket av mina naturupplevelser. De kala klipporna, att äta räkor och kräftor direkt från havet. Jag tror att det är därför jag har dragits så långt ut i skärgården så att jag kan känna horisonten, att kunna dyka ner i havet. När jag var ung trodde jag att man var tvungen att finnas där alla andra människor fanns. Det har jag insett att det behöver man inte. Jag tycker om avskildheten. Jag lever jätteenkelt där ute. Att kunna gå i sina egna tankar – på ön har jag inga grannar. Jag kan ju gå naken hela dagarna.

Hennes val av konstnärskap är på sätt och vis också en praktisk fråga. Havsvindarna gör att hon till exempel inte kan stå ute och måla.  

– Om jag skulle göra oljemålningar måste man vara inomhus. Det blåser barr, tallmjöl och allt möjligt. Om man målar en oljemålning så måste man hela tiden jobba med den. Det är ett annat sätt att handskas med materialet. Därför blev det trä. Jag kallar mig poetisk funktionalist, säger Streijffert och beskriver sin kärlek för materialen hon jobbar med. Att arbeta med dem blir också ett sätt att göra sig själv hel.

– Trä är hållbart. Det är oömt, så att säga. Medan papper är mer ömt. När jag har gjort collage jobbar jag med tapetlim. Jag blöter allt papper och gör hela stora ytor av collagen. Det är ett psykologiskt, inre psykiskt tillstånd att göra saker och ting helt.  Det är ett sätt att hela mig själv på något sätt. Från sitt eget inre, lite trasiga, lite knasiga. Det är väl därför man är konstnär också, för man bearbetar, omarbetar inre upplevelser och känslor. Jag menar, jag är ju född på 1950-talet. Jag är 70 bast nu. Jag har hållit på länge.

Jonna Dagliden Hunt