– Jag kan känna att jag har tappat min papperslapp.

På vilket sätt då?

– Med stigande ålder känner jag att önskan att prestera sjunker undan. Det finns andra saker som är viktigare, men då stiger också känslan av otillräcklighet. Det handlar egentligen om det gamla vanliga, att ju mer man lär sig desto mer förstår man att man inte kan någonting. Plötsligt tycker jag att det är verkligt, på riktigt, och det – att kunna mindre och mindre ju äldre man blir – blir på ett sätt som att ha tappat sin papperslapp.

Wolgers berättar att han ser bilden som en sorts “Duchampsk readymade”, i den mening att han själv inte har gjort den utan bara bifogat material.

– Det är samma med de andra bilderna i utställningen, de är readymades, och det är något jag alltid har varit väldigt intresserad av. Jag blev dessutom ganska tillfreds med att temat blev den där tappade papperslappen, det gav mig en viss ro. Men sedan insåg jag att om jag gör en hel utställning kring den här tappade papperslappen, då har jag ju inte alls tappat min papperslapp! Då har jag den fortfarande.

Det blev en paradox?

– Ja, det blev en paradox.

I utställningen på Arnstedt kommer bilden där han sitter gråtande på en icke-existerande trappa att hängas på en av galleriets väggar. Utöver den har han gjort ett antal förgyllda blylappar som kommer ”flyga ut på väggarna på något vis”.

– Jag har även med en replik av en liten låda som jag gjorde 1981. Det var året efter att jag hade antagits till målerilinjen vid Kungl. Konsthögskolan (Mejan) – till min förvåning eftersom jag hade sökt till skulpturlinjen. Jag började ändå måla, av någon sorts vördnad inför konsten, och till skolan. 

Han jobbade hårt, hela dagarna och ibland även nätter. Så en natt fick han en ingivelse att göra slut på den där vördnaden. Han tillverkade en sluten låda med lock och utanpåliggande strömbrytare; lådan skulle stänga av sig själv omedelbart efter att betraktaren petat i gång den med strömbrytaren för att få se vad som finns inuti. För att konsten, som han säger, inte har något ärende.

Anledningen till att han återkommer till lådan i just den här utställningen är att han på uppdrag av galleristen började skriva en utställningstext, och att han efter en halv A4-sida insåg att han bara hade skrivit om lådan.  

– Lådan är uppenbarligen fortfarande central för mig. Numera finns den till och med att köpa på nätet, så jag beställde några, modifierade dem lite och gjorde en mindre upplaga. Jag har en kvar och nu får den vara med – lite som en hallucinerande robot som råkar upprepa sig.

Det låter som att utställningstexten nästan blev som ett verk i sig?

– Ibland tycker jag att texten räcker. Många av mina verk behöver man inte ens se, det räcker att ha hört talas om dem. Som hos Duchamp är det själva idén som bär verket.

De på flera sätt disparata delarna som nu, trots allt, kommer att visas i utställningen: lådan, dikten och AI-bilderna, har tillsammans också blivit till en större idé – ett slags spegling av både konsten och världen omkring.

– Jag kan uppleva att det inte bara är jag som har tappat min papperslapp. Riktningen, meningen – allt flyter. Man vill så gärna ha den där lappen, men man vet inte ens hur den ser ut längre.

Kanske är det just där konsten kommer in?

– Ja, kanske. Nu blev det en robot som målade den där bilden för mig och jag har inget problem med det. Jag har själv inget behov av att måla, jag romantiserar inte måleriet. Det viktiga är som sagt idén, tanken som bär verket.

Har du alltid haft ett komplicerat förhållande till måleri?

– Jag vet inte om det är komplicerat, men jag har alltid haft en viss distans. Måleriet representerar något högtidligt, nästan ceremoniellt för mig – kanske var det därför jag behövde göra slut på vördnaden redan då på konstskolan. Efter det har jag aldrig sett det som heligt, bara som ett av flera sätt att tänka.

Du fyller 70 i december och jag hörde något om att det som del av firandet ska tillverkas lite merch?

– Ja, det blir en tröja, samma som jag bär på bilden. Det står ART BUILT THIS BODY. Jag tror faktiskt att det var roboten som la till texten, den bara dök upp utan att jag hade bett om det. Men det kändes så träffande att jag lät det vara.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.

Nils Ferlin, 1933

Karolina Modig