Skulpturerna som presenteras befinner sig onekligen i förhållande till sin placering. Givetvis är det så för alla objekt överallt och alltid, men här känns omgivningen på ett ovanligt påtagligt sätt.

Innanför en rosa mur i Rancho Mirage ligger Walter and Leonore Annenbergs Sunnylands, som välkomnat presidenter, kändisar och andra besökare sedan mitten av 1960-talet. Det känns lite som en oas. Allt är vitt, välkrattat, gott och stillsamt. I entrén blickar en skulptur av den schweiziske skulptören Alberto Giacometti ut mot trädgården och Agnes Denes The Living Pyramid. Årstiderna och livets kretslopp från frö till blomning utspelar sig i vitmålade trälådor i form av en pyramid. När jag är på besök har växtligheten haft fyra månader på sig. Det är påtagligt var solen skinit mest på allt från suckulenter till ringblommor.  

Alison Saars mamma Betye Saar är en legend och vid 98 år ålder tillhör hon de kvinnliga konstnärer som under ett helt liv jobbat på och främst skapat assemblage som marknaden och museerna relativt nyligen fått upp ögonen för. Alison är bara 69 år, men också hon en känd LA-konstnär uppmärksammad för sina ofta realistiska skulpturer i skiftande material. Hennes installation Soul Tank bär hennes särpräglade estetik och bjuder in till en stund eftertanke. Vad är det egentligen vi behöver fylla på? Tittar man in finns små objekt som hon tagit fram i samarbete med studenter som bor i närområdet.

Intill en lekpark i ett riktigt blåshål och med vidunderlig utsikt tronar två skulpturer i molnform högt upp. Konstnären Sanford Biggers har monterat metallbrickor på formen som rör sig vinden. Det rasslar och skimrar. I öknen är det sällan molnigt och de här molnen funkar fint som stand-ins, och som projektionsyta för drömmar att flyga i väg med himlafenomenen. James O. Jessies Desert Highland Unity Center är ett uppskattat och välbesökt friluftsområde med toaletter och picknikbord. Kanske samlas man ibland och pratar om hur det var förr? Idag är tvångsförflyttningen av personerna som levde i Section 14 under mitten på 1900-talet känd och uppmärksammad. Området befolkades främst av svarta, immigranter och andra minoriteter, främst av den enkla anledningen att när Palm Springs etablerades under seklets början gällde strikta raslagar kring vem som fick bo var. När staden senare piffades till ett ytterst glammigt tillhåll för de förmögna och kända blev området nära stadskärnan attraktivt. Många med rötter från Section 14 bor nu här i Palm Springs ytterområde.  

Desert X arrangeras i Coachella Valley för femte gången. På pressvisningen tackar man nogsamt alla volontärer och donatorer. Det är klart att ett event av den här kalibern kräver både stark lokal förankring och viss succé för att kunna genomföras gång efter gång. Den internationella publiken hittar hit, men alla på scen verkar mest stolta över vad konsten betyder för dem som bor här. Samtidskonsten beskrivs som hoppfull och full av kapacitet att introducera nya grupper till konstens outsinliga kraft, inte minst som en plats för lärande och gemenskap. Man sticker inte under stol med att det bor många miljonärer i området och många som i statistiken faller under begreppet ”working poor”, de som jobbar men tjänar för lite för att klara av att betala det mest basala. Jag gillar tanken på att barn och vuxna säkert kommer att åka skatebord så gott det går i Mayohas installation och att de som parkerar bilen för att vandra i Homme-Adam Park i Palm Desert kommer att gå under Raphael Heftis jättelånga textila installation Five things you can’t wear on TV. Efter en heldag bland konsten kan jag bara summera att det är lyxigt med platsspecifika, superbt installerade skulpturer som interagerar med miljön.

Jenny Danielsson