Leonora Carrington, Retrato del Dr. Urbano Barnés, 1946 © 2026 Estate of Leonora Carrington / ADAGP, Paris © GrandPalaisRmnEditions
Konst / Utställning
Där jorden fortfarande talar – Leonora Carringtons universum
Paris: På Musée du Luxembourg möter Leonora Carrington besökaren genom målningar fyllda av hästvarelser, alkemister, hybrider och drömlika landskap där människor och djur tycks existera på lika villkor. Erika Sahlqvist har besökt utställningen och upplever att Carrington känns märkligt samtida i en tid av klimatkris och teknologisk acceleration.
Min relation till Leonora Carrington började egentligen i Venedig 2022. När Cecilia Alemani lät biennalen bära titeln The Milk of Dreams kändes det nästan som att Carrington hemsökte hela utställningen. Inte bara genom sina egna verk, utan genom själva sättet att tänka kring kroppen, naturen och transformation. Hennes idévärld fanns där som små kraftcentrum genom hela utställningen — som skattkistor man återvände till om och om igen. Sedan dess har något i hennes bildvärld stannat kvar hos mig.
När jag nu möter henne igen på Musée du Luxembourg slås jag av hur konsekvent och egen hennes vision faktiskt var.
I Leonora Carringtons värld är naturen aldrig en kuliss. Den andas, reagerar och tycks bära på ett eget medvetande. Djur och människor glider in och ut ur varandra, mytologiska gestalter träder fram ur landskapen och gränserna mellan människa, djur och andlighet suddas ut.
Jag tänker på hur sällan naturen får vara mystisk idag. Ofta reduceras den till antingen resurs eller klimatdata. Hos Carrington återfår den något okontrollerbart. Naturen framstår inte som något människan äger eller förklarar, utan som en kraft med egen vilja.
Porträtt av Leonora Carrington © BPK, Berlin, Dist. GrandPalaisRmn / image Archiv Landshoff
”Hennes målningar fungerar nästan som portaler till ett annat medvetande, där människan åter blir en del av det levande snarare än dess härskare.”
Erika Sahlqvist
Långt innan begrepp som ekofeminism blivit etablerade formulerade Carrington en konstnärlig världssyn där kvinnors frigörelse och relationen till naturen var djupt sammanlänkade. I hennes texter återkommer kritiken mot patriarkala strukturer som något som inte bara begränsar kvinnor, utan också förstör själva det levande.
”Det är smärtsamt uppenbart vad dessa ’mästare’ har gjort mot vår jord och dess organiska liv. Om vi kvinnor fortsätter att vara passiva, tror jag att det finns mycket litet hopp om att livet ska överleva på denna planet.”, skriver hon i essän Animal humain femelle från 1970 (fritt översatt från franskan).
Men Carringtons konst känns inte politisk på det förenklade sätt som samtidskonsten ibland kan vara. I stället bygger hon mytologier. Genom alkemi, surrealism och drömlika transformationer skapar hon världar där människan inte längre står över naturen, utan snarare existerar i dialog med den.
Det är också här hennes konst känns märkligt samtida. I en tid präglad av klimatkris, teknologisk acceleration och en allt mer instrumentell syn på världen framstår Carringtons universum som ett motstånd mot separationen mellan människa och natur. Hon erbjuder inga politiska lösningar, men påminner om att andra sätt att tänka och känna är möjliga. I verk som Orplied (1955) låter hon hybrida väsen samexistera med människor och djur i ett naturlandskap som framträder som besjälat snarare än skådeplats.
Hennes konst andas optimism och påminner mig om att världen fortfarande kan föreställas annorlunda. Hennes målningar fungerar nästan som portaler till ett annat medvetande, där människan åter blir en del av det levande snarare än dess härskare.
Kanske är det också därför Leonora Carrington känns så angelägen idag. Inte för att hon ger svar på vår tids frågor, utan för att hon påminner om hur begränsad vår egen världsbild kan vara. I hennes universum är allt fortfarande möjligt: djuren talar, naturen minns och jorden själv tycks besitta en röst. Hon får mig att minnas var jag kommer ifrån, men också vad jag är en del av.
Erika Sahlqvist
Visa allt inom Konst / Utställning