Konst / Utställning
Skönheten i det brustna livet
I Benhuset vid Katarina kyrka möter Anders Olofsson en utställning där det trasiga, haltande och dysfunktionella får ta plats. Bland Dror Feilers rasslande maskiner, skärande ljud och minnen av det som gått förlorat finner han en berättelse om människans märkliga förmåga att fortsätta – och om skönheten som kan uppstå just där livet brister.
”Nu står jag inte ut längre”, kvider hustrun. ”Jag måste gå ut”. Lokalen bågnar av. Säregna apparater som ser ut som de kommit från Oppfinnar-Jockes verkstad ger ifrån sig pip, tut och skrap. Konstnären/musikern Dror Feiler vandrar omkring och blåser i en saxofon, fingrar på olika elektroniska boxar för att modulera tonen. Polyfonin närmar sig ett crescendo. Hustrun blir kvar ute. Det ringer i mina öron av rundgången.
Dror Feilers utställning ”Das Gebrochene, das Geknackte, das Hinkende” (”Det sönderbrutna, det knäckta, det haltande”) i Benhuset invid Katarina kyrka i Stockholm är delvis en ljudlig historia. Men utställningen är värd ett besök, med eller utan hörselskydd. Det är inte så ofta i Stockholms lätt distanserade konstliv som sinnena blir så rejält centrifugerade.
Benhuset byggdes i början på 1700-talet och användes till att stapla ben i efter stockholmare som strukit med i pesten. Fram till på 1800-talet användes det som benhus när gravar grävdes upp och ben förvarades innan de återigen begravdes. Det är en plats där historien bokstavligt talat ätit sig in i väggarna, en historia om det förgångna, det förtappade, det förglömda. Att byggnaden får leva vidare som utställningshall och kulturcentrum är i sig ett slags motstånd, ett försökt att spjärna emot förgängelsen.
Hustrun lutar sig framåt och viskar i mitt öra: ”Det var den ovanligaste, vackraste konstutställning jag sett”.
Anders Olofsson
Samma utgångspunkt har Dror Feilers utställning. Han citerar Samuel Beckett, som skriver ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” Det finns någonstans inom oss en rörelse som ständigt driver oss vidare. Musklerna ömmar, lederna värker, drömmarna har slaknat och livslågan flackar. Ändå hittar fötterna på något märkligt sätt en ny väg framåt, kanske inte i riktning mot ett klart lysande framtidsmål utan med överlevnaden i sig som ledstjärna.
Beckett betraktade livet i sig som ett enda stort misslyckande. Det håller Dror Feiler inte med om. Han fyller utställningsrummet med underliga hembyggda eller upphittade musikmaskiner som knegar på i sin egen takt. De blinkar, piper och rasslar till i enlighet med ett förutbestämt schema. Vissa av dem lever upp när de vidrörs, människokroppen blåser in livsandarna i metalliska ådror. Uppspänd på en vägg hittar vi konstnärens egen sovsäck från tiden som elitsoldat i Israels armé. Frånvaron av kropp ger plats för ett minne som inte är individuellt, det förbinder människa med människa i en haltande gemenskap som vägrar uppslukas av Intet.
”Das Gebrochene, das Geknackte, das Hinkende” är en (åtminstone ibland) lågmäld lovsång till det dysfunktionella och ratade. Japanerna menar att bara det ofullkomliga kan vara vackert. Fulländningen skrämmer, och fjättrar oss vid den ytligt materiella världen. Dror Feilers mackapärer däremot, de håller oss fast i materien och lockar oss till att upptäcka skönheten i det brustna livet. Utanför Benhuset prasslar duggregnet i löven. Sensommaren vänder mot höst. Hustrun lutar sig framåt och viskar i mitt öra: ”Det var den ovanligaste, vackraste konstutställning jag sett”.
Anders Olofsson
1. Benhuset. Foto: Svenska kyrkan.
2. Dror Feilers utställning Das Gebrochene, das Geknackte, das Hinkende. Det brutna, det knäckta, det haltande. Foto: Svenska kyrkan.
Visa alla artiklar inom Konst/Utställning