I utställningen A Possible Image – of what is just becoming reality presenteras tre omfattande installationer och stillbilder från arbetet med Ulleråker Madonna och i den generösa utställningskatalogen återges delar av konstnärens manus. Under kort beskrivning av verket står: ”Huvudrollen innehas av en figur som uppstår ur sjukhuspatienternas minne och upplevelser, som till sist förvandlas till Ulleråkermadonnan.”

Kanske var det just en modersgestalt som patienterna på mentalsjukhuset behövde? Madonnan, urbilden av modern, den första vi möter; vår första kärlek. Installationen Potentiality for Love består av flera delar och handlar också om anknytning. Via små ljuspunkter i en LED-konstruktion kommer en leende moder mot oss. En projektion visar en schimpans som sitter på en vit plastpall i en mörk korridor. Vår närmaste släkting vänder sig om, men verkar faktiskt inte speciellt nyfiken. I samma rum bjuds besökarna att sätta sig ner och lägga armarna under tunna LED-monitorer. Markeringar i bordsskivan visar var jag ska lägga armarna för att, när jag sen ser ner på skärmen, möta en schimpans lemmar. De är så slående lika mina. Fårorna i handflatan. Naglarna. Spontant börjar jag röra fingrarna i takt med det jag ser.

I ett rum bänkar man sig bekvämt i mjuka soffor. Reflection of a Forest är en intrikat 8-kanalig installation som Eija-Liisa Athila arbetat med under flera år. Under 50 minuter får vi bevittna handlingskraftiga grävmaskiner som packar en enorm snöhög.  Lyssna på en dialog mellan en kvinna och hennes sköldpadda och se en kvinna köra traktor på en åker, som jag föreställer mig tillhör ett litet jordbruk mitt i skogen. Jag kommer att tänka på hur diskussionerna har gått efter bränderna i Sydeuropa i somras. Vissa har påpekat att en anledning till brändernas förfärliga utbredning till del beror på frånvaron av folk och betande djur på landsbygden. När alla bor i städer finns det ingen som håller markerna öppna. Ständigt detta, människan och hennes påverkan på naturen. Att förutsättningarna på jorden förändras är inget konstigt, men vet vi att det idag i stor utsträckning är vi människor som påverkar hur och i vilken takt. Naturen struntar såklart fullständigt i våra önskemål och vidriga förmåga att utplåna arter och skita ner, men vad betyder det för oss människor?

Eija-Liisa Athila är uttalat intresserad av hur naturen påverkas och genuint upprörd över hur vi tar hand om vår jord, men hennes anslag är aldrig skrikigt eller uppfordrande. Installationen April ≈ 61°01' 24°27 är en 7 minuter och 11 sekunder lång loop, en flerkanalig installation med vertikalt projicerade bilder. Siffrorna i titeln avser koordinaterna för ett naturskyddsområde i Finland. Från vänster till höger presenteras den omväxlande månaden april, från snö på marken till skirande grönska och skarpt vårljus. Det är en omsorgsfull skildring av en specifik plats och för mig som kommer från Norden känns allt igen. Men hur mycket varmare får det bli på jorden innan den nordiska naturen är ett minne? Är installationen i själva verket en skildring av en snart svunnen existens?

I mörkret på ett museum uppfattar jag skildringen av den välkända skogen som en meditation över livet. Och i konstverkets rasande precisa utförande tolkar jag in en inbjudan till att vara lika varsam med detaljerna i livet som med konsten. Det är så mycket som konsten inte kan göra, men ibland lyckas den verkligen skapa en alldeles särskild närhet och förundran över det vi upplever som allra mest självklart.

Jenny Danielsson