Konsthallens utställningsrum är en stor lokal utan fönster som givetvis passar perfekt för presentationen av rörlig bild. Det är föredömligt arrangerat och man sitter bekvämt för att ta del av berättelser och vackra vyer som projiceras på en väl tilltagen yta. Rörlig bild har ofta en förmåga att tjusa sin betraktare och Raos behärskar mediets hela poetiska potential. Man dras in i bilden.

I en sekvens i Talking Leaves (2022) berättar en brandman om när biblioteket Vijecnica brann 1992. Han återger arbetet med branden och minns hur staden fylldes av förkolnat papper. Man beräknar att branden förstörde 155 000 böcker och närmare 2 miljoner anteckningar. I efterhand hävdar många att det var Bosniens minne och historia som gick upp i rök. När Rao möter brandmannen Turcilo Elvir har det gått många år. Han sitter i sin uniform, lite grå i håret, men är fortfarande påtagligt skakad och oförstående inför det som hände. Hur kan människor vilja radera ett bibliotek? Han berättar om en man som har behövt gå till polisen med en granne som kunde intyga att han visst fanns. Även folkbokföringen hade brunnit upp.

Kameran följer ett medeltida dokument som har flitiga markeringar i marginalerna. Arkivarien berättar och slår sedan in dyrgripen i en kökshandduk. Bokens ägare kommer snart för att hämta hem boken. Han berättar att det idag är många föremål som privatpersoner inte vågar lämna in till större samlingar. Som arkivarie har han inga problem med att få se och studera böckerna, men det är bara till låns. Resonemanget är fullt förståeligt. Kanske är privatpersonens omsorg den mest pålitliga?

I utställningen visas också en lång rad stillbilder ur filmerna och under varje bild ges man en kortare beskrivning. Selma Asotic ser ut att vara i 20-årsåldern. Hon arbetar som redaktör för tidskriften BONA, är poet och översättare. Steven van Impre arbetar som curator på Hendrik Conscience Libraray i Antwerpen. På bilden står han med ett nyckelkort om halsen bland bokhyllor.

Ett par större printar i ram av stillbilder från filmen känns mest som utfyllnad. Jag anar att det är utskrifter på enkel canvas, ett trist materialval som inte alls matchar filmernas utsöka arbete. Det spelar mindre roll. Filmerna är den största behållningen och de räcker gott som mål för besöket.

Bland det dystraste jag har upptäckt på senare tid på internet är gfc.org, Global Conflict Tracker. Det känns helt absurt att stirra in i skärmen och se markeringar på en världskarta som indikerar väpnade konflikter med relevans för USA. Det finns alltså fler konflikter. Efter mitt besök på Tensta konsthall påminns jag återigen om samtidskonstens och dess institutioners fantastiska förmåga att lyfta ämnen som man behöver hela sin potential som människa för att ta sig an. Förstörelse av bibliotek och kulturarv är lika sorglig som sann och återkommande. Fint att det finns ett bra kafé på Tensta konsthall. Man vill gärna sitta där en stund, känna in och kanske bläddra i någon av konstnärens böcker som också är en del av hennes imponerande Pulp-serie. Trots människans enorma förmåga att förstöra finns också omtanke och vilja att formulera sig om vad som hänt i efterhand. Om att bry sig.

Jenny Danielsson