Vi träffas i huset som är en skånelänga från 1928 som paret byggt ut, byggt till och renoverat avsevärt sedan inflytten för elva år sedan. Det är ett hem där ögat vill dröja sig kvar i varje vinkel och vrå - vilka är många, och ibland lite skeva. De små rummen går i ljusa toner och tycks ha inretts med tanke och omsorg till minsta lilla yta. Fast det mer med drag åt det praktiska, än det perfekta. Trots dekorativa drag såväl som antika möbler är intrycket snarare “rent” och än eklektiskt bohemiskt. På de linoljesåpade trägolven samsas minimalistiska möbler med delar av den äldre interiören som följde med huset i flytten.

Väggarna, nästan uteslutande vitmålade, kläs av samtida verk, mestadels vänner och Emmas systrar, Johanna och Sofia Bjurström, bägge konstnärer till yrket.

 – Jag tänker mycket på inredning, eller på hur man organiserar det runt sig för att få det så friktionsfritt som möjligt. I vårt hem strävar vi efter att frigöra plats och utrymme så att vi kan arbeta mer med konsten. Vi har nog med motstånd och kamp i måleriet, säger Emma.

Men låt oss, innan vi går vidare med livet på Österlen, återvända till alltings början. Eller i alla fall till parets början och orkanen år 2012. De två befann sig då i New York, han som praktiserande konstnär, hon som assistent åt en annan under sin pågående utbildning vid Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam.

De två hade inte haft någon kontakt sedan de haft en “tillfällig relation” i Stockholm några år tidigare, men då de lite slumpartat kom i kontakt med varandra i New York bjöd Willem in Emma till en kommande soloutställning på Manhattan.

Vernissagkvällen kom och deras historia hade kunnat sluta där - om det inte vore för stormen som just dragit in över staden. Vilket gjorde att Emma, som bodde i Brooklyn, inte kunde cykla hem över bron som stängts av. Tursamt nog hade Willem en tvårummare med “torrvaror som skulle räcka för en månad om elen plötsligt stängdes av”. Emma fick med andra ord gärna bo hos honom tills stormen var över.

– Vi bodde hos Willem utan ström i en vecka. Det var häftigt att vara med om stormen för det var så himla bra stämning på hela Manhattan. Många pubar och restauranger höll öppet, men serverade typ bara ljummen öl och chips. Så alla satt där tillsammans, i mörkret runt tända stearinljus, och tyckte stormen var riktigt mysig. Sen kom strömmen tillbaka och på ett ögonblick dök alla ner i sina telefoner igen, säger Emma.

Sedan stormen har de varit oskiljaktiga. Efter att ha flyttat hem till Sverige bodde de i Stockholm några år - båda verksamma som konstnärer och knutna till Galleri Belenius. Till att Willem en dag, under en resa till Skåne, av en slump fick se en “till-salu-skylt” intill en skånelänga på Österlen. Ett spontanköp senare - ja, spontanköp, varken Willem eller Emma hade haft någon tanke på att flytta till Skåne innan gården dök upp för ett decennium sedan.

– Som konstnär är det väldigt skönt att bo i hus. Det finns alltid något att göra här och vi bygger och utvecklar hemmet hela tiden. Vilket kan hjälpa om man fastnar med en målning. Det blir ett annat kreativt utlopp som tar bort det här totala fokuset på konsten… Som det lätt blir på liv och död med. Allt fix med huset och att sysselsätta sig med något basic, som att gå och klippa gräset, gör att man får distans till det konstnärliga arbetet, säger Willem.

– Allt med att bygga och bo är motsägelsefullt - man strävar efter något och så hamnar man där en kort stund för att sedan hamna i en enda röra igen. Vi bygger, målar, städar, rensar, låter allt vara i långa perioder… och sedan börjar det om. När vi arbetar i ateljén under långa perioder och kommer hem så är jag ganska nöjd med hur allt ser ut. Just för att det inte är så viktigt när jag är inne i något intressant. Och med tanke på att vi bygger allt själva så måste vi förhålla oss till att det tar tid och försöka acceptera processen, säger Emma.

Just för att det “alltid finns något att göra i huset”, har paret förlagt sin arbetsplats utanför hemmets väggar. Varje morgon, efter att de lämnat sonen Bror i skolan, beger de sig till den gemensamma ateljén i byn Sankt Olof femton minuter bort. Fram till femsnåret står de där sedan och målar sida vid sida.

– Vi pratar och hjälper varandra rätt mycket. Men vi kan också vara tysta under långa perioder. Ofta är det som att vi befinner oss i ett halvt meditativt tillstånd här i ateljén. Att vi kan jobba så tajt utan att störa varandra, beror nog på att vi kan vara så brutalt ärliga mot varandra. Behöver jag ha tyst en hel dag ber jag Willem att hålla käften, småskrattar Emma.

– Men kommer någon annan in under en intensiv arbetsperiod kan hela dagen vara förstörd. Det kan vara svårt att återhämta sig och komma tillbaka efter socialiserandet. Så är vi båda rätt introverta. Eller sociala ensamvargar som min bror kallar oss. Det är inte främst i umgänget med andra vi hittar energi, utan i måleriet, säger Willem.

Och måleri upptar mycket av tiden. De senaste åren har varit produktiva för både Emma och Willem. Efter nyligen avslutade utställningar i Stockholm respektive Helsingfors väntar X. Vad håller ni på med just nu och har ni några utställningar planerade i höst eller nästa år?

Innan vi avslutar intervjun frågar jag vad de gör när de inte målar eller bygger på huset. Det spontana svaret kommer omgående - och är samma från bägge två.

– Bastar. Varje kväll, året om, säger Willem som - såklart - också byggt husets viktigaste rum.

– Bastun ger återhämtning från den konstnärliga processen och det är där många idéer föds. Och eftersom vårt hem också är en social plats brukar våra gäster ofta hamna där inne också, säger Emma.

Sofia Edgren