Fast är det kanske på omvänt sätt? I mötet med Roj Friberg känns ett urlakat begrepp som ”samtid” malplacerat. I stället dras man ned en djup och lång vågrörelse som låter storheter ur det förgångna bubbla upp i nuet: Bosch, Brueghel, Caravaggio, Blake, Goya, Dubuffet, Bacon och andra själsfränder på den mörkare sidan av konsten. Tar man dessutom en titt i vilken av Roj Fribergs utställningskataloger som helst känns det som att han alltid varit densamme. När han sökte in till konstskolan Valand i slutet av 1950-talet ville inte föreståndare Torsten Renqvist släppa in honom som elev, eftersom han ansåg Roj Friberg vara ”alltför färdig”.

Det helt egna uttryck som han tidigt arbetade sig fram till kom att bli ett konsthistoriskt unikum. Han färgade papper med grafit och terpentin för att sedan "teckna” med ett eldrivet roterade suddgummi. Senare uppfann han en ny teknik genom att han rista fram sina bilder på en tålig plastfilm med bivax, terpentin och färgpigment. Där andra börjar med svarta pennstreck i en bländvit pappersrymd utgår Roj Friberg från kolmörkret, ur vilket han förlöser människor, möbler och byggnader. Underskottet på ljus gör att betraktarens synsinne skärps till det yttersta. Genom sitt arbete som scenograf hade han lärt sig exakt på vilket sätt man ska få publiken att koncentrera sig på en viss del av scenen. De tvådimensionella bilderna komponerade han på samma sätt.

En minnesutställning kan antingen vara en artig konsthistorisk påminnelse, eller så är den ett kraftfullt bräckjärn i springan som leder mot framtiden. I detta fall: absolut det senare. De krackelerade porträtten av maktens män, de förfallna byggnaderna, de bleka ansiktena som drunknar i den anonyma folkmassan, naturens översinnliga kraft och de övergivna fåtöljerna på stranden vid Lethe, glömskans flod – alltsammans finns där. Ibland har det klagats på svartsynen som bilderna förmedlar. ”Vad är det för fel på undergångsvisioner?”, var Roj Fribergs kommentar. Han har rätt: bara genom att stirra ned i avgrunden förstår vi vad vi verkligen har att förlora.

Anders Olofsson