Konst / Utställning
Ett helsike att vara Djävul
Nick Cave
The Devil – A life
Kulturhuset Stadsteatern
2026.02.12 – 2026.05.31
Stockholm: Vad händer med ondskan när den mister sin makt – och vad återstår av det gudomliga när Djävulen blir mänsklig? I Nick Caves keramiska serie The Devil – A Life får den Onde en kropp, en barndom, en längtan och till sist en förlåtelse. Anders Olofsson har sett en utställning som kretsar kring skuld, sorg och försoning – och om hur mörkret alltid bär fröet till ljus.
“Vad skulle det goda göra om det inte fanns något ont, och hur skulle jorden se ut om skuggor försvann från den?”, säger Djävulen i Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita”. Utan Djävul ingen Gud, och utan Helvete inget Paradis. 1700- talspoeten William Blake porträtterade tvärtom Djävulen som en upprorsman som kämpar för friheten mot en långsint Gud. Bulgakovs landsman Fjodor Sologub var inte lika övertygad. I hans roman ”En liten djävul” personifierar den Onde ”posjlost”, det oöversättbara ryska ord som smälter samman ondskan med banaliteten. Det är kort och gått ett helsike att vara Djävul nuförtiden. Kanske är han ytterst av samma virke som Gud i Joan Osbornes hitlåt ”One of Us”, en ensam nattsuddare på bussen hem.
Balansen mellan godhet och ondska är ett tema som genljuder i hela Nick Caves konstnärskap. Det bottenlösa mörker som öppnar sig i hans sånger är sällan ensidigt, det döljer fröet till ett ljus som kan slå rot i vem som helst. Gudarna ska veta att livet givit honom sin beskärda del av tragedier: två döda söner inom loppet av nio år har satt sina spår. Under pandemin började han arbeta med keramik. Ett märkligt val, kan det tyckas men just keramiken har ända sedan barndomen legat honom varmt om hjärtat.
”I Nick Caves tappning är Djävulen en ibland oss. Iförd sjömanskostym ärver han en brinnande värld, han upplever kärleken, han flörtar tafatt med en sjöman, han rider ut i kriget, återvänder och förblöder till döds.”
Anders Olofsson
Serien The Devil – A Life har tillkommit under åren 2020–2024. Den består av 17 figuriner som skildrar Djävulens liv från barndomen till ålderdom och död. Den fysiska inspirationen kommer från Staffordshire flatbacks, billiga porslinspjäser som spreds i de viktorianska hemmen och som förmedlade uppbyggliga religiösa och nationalistiska budskap. Den andliga inspirationen kommer från kristendomens 14 korsvägsstationer som markerar Jesu väg till Golgata. Eller varför inte från Nick Caves egen bokhylla, där Dostojevskij och Bibeln samsas med Nabokov och John Milton.
I Nick Caves tappning är Djävulen en ibland oss. Iförd sjömanskostym ärver han en brinnande värld, han upplever kärleken, han flörtar tafatt med en sjöman, han rider ut i kriget, återvänder och förblöder till döds. Färgerna är naivt klara, rosiga kinder och röda läppar överallt. Kitschvarningen är oundviklig. Men för Nick Cave är inte The Devil – A Life varken konst eller kitsch, utan en scen för möten och reflektion av ett slag som inte en sång kan vara. Något i stil med hans blogg The Red Hand Files, där han varje vecka besvarar små och stora frågor från besökarna.
Den 17:e och sista figurinen visar hur den döde Djävulen blir förlåten av ett barn på en solbelyst strand med havet som fond. Det är Nick Caves försoning med skuldkänslorna kring sönernas död som fått en kropp i lera, glasyr och färg. Det första steget mot empati med oss själva och andra. I Red Hand File #351 skriver han: ”Lidande är den väsentliga och närande grunden från vilken alla livets förtjusande gåvor uppstår. Vi är alla gjorda av förlust, längtan och kamp – var och en bär med oss våra förluster, de personliga och vardagliga, och de som genljuder genom våra kollektiva historier”.
Anders Olofsson
1. Nick Cave. Courtesy: Sian Davey och Kulturhuset Stadsteatern
2 - 4. Installationsbilder från Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg.
Visa alla artiklar inom Konst / Utställning