Serien The Devil – A Life har tillkommit under åren 2020–2024. Den består av 17 figuriner som skildrar Djävulens liv från barndomen till ålderdom och död. Den fysiska inspirationen kommer från Staffordshire flatbacks, billiga porslinspjäser som spreds i de viktorianska hemmen och som förmedlade uppbyggliga religiösa och nationalistiska budskap. Den andliga inspirationen kommer från kristendomens 14 korsvägsstationer som markerar Jesu väg till Golgata. Eller varför inte från Nick Caves egen bokhylla, där Dostojevskij och Bibeln samsas med Nabokov och John Milton.

I Nick Caves tappning är Djävulen en ibland oss. Iförd sjömanskostym ärver han en brinnande värld, han upplever kärleken, han flörtar tafatt med en sjöman, han rider ut i kriget, återvänder och förblöder till döds. Färgerna är naivt klara, rosiga kinder och röda läppar överallt. Kitschvarningen är oundviklig. Men för Nick Cave är inte The Devil – A Life varken konst eller kitsch, utan en scen för möten och reflektion av ett slag som inte en sång kan vara. Något i stil med hans blogg The Red Hand Files, där han varje vecka besvarar små och stora frågor från besökarna.

Den 17:e och sista figurinen visar hur den döde Djävulen blir förlåten av ett barn på en solbelyst strand med havet som fond. Det är Nick Caves försoning med skuldkänslorna kring sönernas död som fått en kropp i lera, glasyr och färg. Det första steget mot empati med oss själva och andra. I Red Hand File #351 skriver han: ”Lidande är den väsentliga och närande grunden från vilken alla livets förtjusande gåvor uppstår. Vi är alla gjorda av förlust, längtan och kamp – var och en bär med oss ​​våra förluster, de personliga och vardagliga, och de som genljuder genom våra kollektiva historier”.

Anders Olofsson