Under renässansen kunde allegoriernas symbolik ofta läsas som något gemensamt, men i dag, när information rör sig så mycket snabbare, kan samma symbol betyda olika saker beroende på vem som betraktar den. I Nisabas hus märks detta genom att konstnärerna bygger egna mytologier och personliga symboler, där konsthistoria, science fiction, religion, mode och internetkultur flyter samman. I vissa verk blir symboltätheten nästan överväldigande, som om målningarna medvetet tar avstånd från varje försök till stabil tolkning. Samtidigt finns det något befriande i att inte förstå allt; att symbolerna kan få förbli delvis privata.

Nicole Eisenmans diptyk Progress: Real and Imagined lyfts fram som en nyckel till hela utställningen och är också den målning som leder besökaren in i utställningsrummet. Under 1990-talet, då installation och video betraktades som mer relevanta uttryck i konstvärlden, fortsatte Eisenman envist att måla figurativt. Jag upplever att det finns något punkigt och rastlöst i hennes verk. Mina ögon vandrar mellan detaljerna, som om målningen vägrar låta sig läsas i en enda riktning. I den vänstra delen, Real, återfinns konstnärsjaget i en kaotisk ateljé ute på ett stormigt hav, medan den högra delen, Imagined, avbildar ett drömskt landskap med starka kvinnofigurer. Kvinnor som föder barn och tar hand om dem och djuren, bredvid kvinnor som tar till vapen i våldsamma scener som nästan glider över i myt. Den symboliska överbelastningen leder tankarna till den nederländske konstnären Hieronymus Bosch.

Flera av konstnärerna arbetar genom återkommande alter egon eller avatarer. I Naudline Pierres monumentala målning Chiasma framträder den röda kvinnofiguren som ett slags expanderat självporträtt och en symbolisk kropp. Håret flyter genom målningen och binder samman figurerna, medan ett intensivt ljus laddar verket med nästan övernaturlig energi.

Hos andra konstnärer blir allegorin mer drömlik och litterär. Jill Mulleadys målning The Shift – som målats på något så ovanligt som sammet – utgår från mytologi, litteratur och konstnärens egen upplevelse av att se sin gudmor dö.

Många av målningarna i Nisabas hus rör sig mellan dröm, minne och symbolik. I utställningskatalogen beskriver Folkerts hur konstnärerna bygger ”instabila, provisoriska former av mening” genom fragment och subjektiva allegorier snarare än genom fasta symbolsystem. Bilderna fungerar därför mindre som tydliga berättelser och mer som psykologiska och mytologiska rum där olika tider, erfarenheter och referenser flyter samman.

Utställningens titel fungerar till slut som dess viktigaste nyckel. Nisaba var den mesopotamiska gudinnan för skrift, berättande och kunskap – en gudom kopplad till övergången från muntlig till skriven kultur. Genom att låna Nisabas namn placerar utställningen dagens måleri i relation till ett nytt historiskt skifte. Om Nisaba en gång representerade övergången från tal till skrift, antyder utställningen att vi i dag befinner oss i ännu en omvälvning där algoritmer, AI och digitala bildflöden återigen förändrar hur berättelser skapas, lagras och förstås.

Det är kanske därför Nisabas hus känns mindre intresserad av att leverera tydliga tolkningar än av att skapa ett rum där nya symboliska språk får ta plats – som tillfälliga och ibland motsägelsefulla sätt att orientera sig i en samtid där mening ständigt tycks glida undan.

Erika Sahlqvist