Nicole Eisenmans diptyk Progress: Real and Imagined lyfts fram som en nyckel till hela utställningen och är också den målning som leder besökaren in i utställningsrummet. Redan under 90-talet fortsatte Eisenman envist att måla figurativt i en konstvärld där installation och video betraktades som mer relevanta uttryck. Jag upplever att det finns något punkigt och rastlöst över hennes verk. Mina ögon vandrar mellan detaljerna, som om målningen vägrar låta sig läsas i en enda riktning. I den vänstra delen, Real, återfinns konstnärsjaget i en kaotisk ateljé ute på ett stormigt hav, medan den högra delen, Imagined, avbildar ett drömskt landskap med starka kvinnofigurer. Kvinnor som föder barn, tar hand om dem och djur, samt kvinnor som tar till vapen och våldsamma scener som nästan glider över i myt. Den symboliska överbelastningen för tankarna till den nederländske konstnären Hieronymus Bosch.

Flera av konstnärerna arbetar genom återkommande alter egon eller avatarer. I Naudline Pierres monumentala målning Chiasma framträder den röda kvinnofiguren som ett slags expanderat självporträtt och en symbolisk kropp. Håret flyter genom målningen och binder samman figurerna medan ett intensivt ljus nästan laddar verket med övernaturlig energi.

Hos andra konstnärer blir allegorin mer drömlik och litterär. Jill Mulleadys målning The Shift — utförd på något så ovanligt som sammet — utgår från mytologi, litteratur och konstnärens erfarenhet av att se sin gudmor dö. I centrum finns en sovande hermafroditisk figur som fungerar som en tyst närvaro genom hela verket.

Många av målningarna i Nisabas hus rör sig i ett område mellan dröm, minne och symbolik. I utställningskatalogen beskriver Folkerts hur konstnärerna bygger ”instabila, provisoriska former av mening” genom fragment och subjektiva allegorier snarare än genom fasta symbolsystem. Bilderna fungerar därför mindre som tydliga berättelser och mer som psykologiska och mytologiska rum där olika tider, erfarenheter och referenser flyter samman.

Utställningens titel fungerar till slut som dess viktigaste nyckel. Nisaba var den mesopotamiska gudinnan för skrift, berättande och kunskap — en gudom kopplad till övergången från muntlig till skriven kultur. Genom att låna Nisabas namn placerar utställningen dagens måleri i relation till ett nytt historiskt skifte. Om Nisaba en gång representerade övergången från tal till skrift, antyder utställningen att vi idag befinner oss i ännu en omvälvning där algoritmer, AI och digitala bildflöden åter förändrar hur berättelser skapas, lagras och förstås.

Det är kanske därför Nisabas hus känns mindre intresserad av att leverera tydliga tolkningar än av att skapa ett rum där nya symboliska språk får ta plats. Inte som stabila system, utan som tillfälliga och ibland motsägelsefulla sätt att orientera sig i en samtid där mening hela tiden håller på att glida undan.

Erika Sahlqvist