Att förmedla en känsla av intimitet i en lokal som Saatchi Gallery är inte enkelt, och många av utställarna representeras av stora, spektakulära verk. Men undantag finns. Michael Raedeckers och Henry Hudsons landskapsmåleri, fintrimmat av okonventionella tekniker som broderi och stuckaturteknik, har en lyskraft i sig självt som inte kräver några stora gester.

Udda tekniker är för övrigt en röd tråd som löper genom hela utställningen. Alice Anderson visar en jättelik målning som påminner om en enda lång uppvisning i postexpressionism, men som visar sig vara skapad med hjälp av elverktyg som doppats i färg och fått löpa amok i en sammanhängande performativ akt. Och Chino Moyas digitala videoinstallation Daemona tar oss med till en ominös framtid, där mänskligheten förintat sig själv och låtit AI pussla ihop en ny värld baserad på fragment från 1960-tals science fiction och italienskt 1400-talsmåleri.

Några YBA-konstnärer finns förstås med. Jake Chapman och Damien Hirst deltar med ett antal nya men mindre intressanta verk. Bättre lyckas Mat Collishaw, som med sin flekanaliga AI-genererade installation Aftermaths låter oss dyka ned i en undervattensvärld där miljöföroreningar frambringat sällsamma, muterade havsväsen som sakta rör sig mellan en översvämmad värld, dominerad av algbevuxna serverparker.

En mardröm eller embryot till en dröm om en bättre värld? I tunnelbanenedgången hakar gatumusikanten på med en akustisk version av Radioheads Creep: ”I don’t care if it hurts / I want to have control / I want a perfect body / I want a perfect soul / I want you to notice / When I’m not around / You’re so fucking special / I wish I was special”. Vem vill inte det vid 40?

Anders Olofsson