ART NOTES x
FOLKETS BIO

När Lisa förlorade sin man Gunnar 2020, och kort därefter även sin lillasyster, förändrades något. Hon flyttade ut från äldreboendet och hem till sin keramik. Hon fortsatte arbeta, men började också tala öppet om sin prestationsångest och känslan av att ha försummat familjen. För Emilia blev det omvälvande.

– Det förvånade mig att vissa samtal vi hade var helt nya för henne. Hon berättade saker som hon aldrig delat med farfar eller ens med sina väninnor - och då var hon över nittio. Det blev så tydligt att kameran öppnade ett rum mellan oss som inte funnits tidigare.

Samtalen fick också Emilia att börja tvivla på sitt eget konstnärskap.

– Om inte ens hon kände sig bra nog, hur skulle jag någonsin bli det? Jag blev allergisk mot ordet ”begåvad” som hon alltid använde. Men bakom kameran förstod jag till slut att det hon egentligen ville var att jag skulle hitta min grej och bli mer närvarande i nuet. Det handlade aldrig om framgång eller pengar för henne.

Filmen skildrar inte bara farmoderns liv, utan också relationen mellan två generationer konstnärer - med olika syn på konst, framgång och mening. Genom de unika skulpturerna, ofta mindre kända än de populära lejonen och barnfigurerna, öppnas en annan bild av en kvinnlig konstnär som burit både framgång och tvivel.

– Jag vill att hennes figurer ska få ett emotionellt värde, inte bara ett kommersiellt. Hon var rolig, klok och världens bästa farmor. Jag hoppas att publiken ska tänka: ”Vad gick Lisa igenom när hon gjorde den här figuren?” snarare än ”Vad är den värd?”

Att göra en så personlig film har inte varit utan utmaningar. Emilia filmade över hundra timmar material och fick hjälp av klipparen Matilda Lind och producenten Elin Kamlert för att hitta struktur och distans.

– Det var svårt att veta när filmen var klar, och hur mycket av mig själv jag skulle visa. Inför premiären känns det läskigt - om folk inte tycker om filmen känns det väldigt nära. Men vid förhandsvisningarna har jag förstått vilken kick det är att beröra människor. Det påminner mig om varför jag gjorde filmen.

Titeln Farmors leriga händer syftar inte bara på keramiken, utan på en hel livshållning.

– Hon hade ett sätt att ta på saker som var väldigt utforskande. Hennes händer kunde skapa liv. Det var fascinerande att se hur en kladdig lerklump blev en levande figur - och hur närvarande hon var i det ögonblicket, berättar Emilia.

Genom händerna förstod Emilia både sin farmors konstnärskap och hennes sätt att vara i världen. För henne själv har filmen blivit ett sätt att både bevara farmodern och reflektera över sitt eget liv. Hon beskriver hur projektet gjort henne modigare och mer nyfiken på människor, inte minst äldre.

– Jag vill inspirera folk att ta vara på sina äldre, att våga ställa de där svåra frågorna som inte hinns med över en fika. Alla bär på spännande historier. Jag kan inte tänka mig att det finns någon som är ointressant.

Farmors leriga händer är en hyllning till närvaro - och till en konstnär som formade livet med sina leriga händer, långt bortom vad som syns i kataloger och prislistor.

Erika Sahlqvist