Mässan inleds starkt med Temnikova & Kasela, Estlands kanske främsta samtidskonstgalleri, som sedan länge också finns med på internationella mässor som Liste Art Fair och Paris Internationale, och som har sitt gallerispace på hörnet i samma byggnad. Båset är som väntat välcurerat. Här visas verk av Krista Mölder – som jag först upptäckte på Riga Contemporary tidigare i år – jämte läckra verk av Flo Kasearu och Sigrid Viir. Kasearu visar en serie skulpturer i blandteknik som väcker ett omedelbart habegär. De hör till de inslag på mässan som drar mer åt det skulpturala än åt fotografi i traditionell bemärkelse. Viir visar i sin tur en serie inramade luminogram, en analog teknik där bilden framställs på ljuskänsligt papper utan närvaro av kamera och fysiska föremål. Projektet vilar på Robert Owens klassiska ”8-8-8-regel” – idén om hur dygnets 24 timmar bör delas upp i tre lika stora delar: åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars sömn.

Jag må vara partisk, men Sofia Runarsdotters installation av Girl, Battle, som visas på väggen precis mittemot, sätter även den ribban högt. Projektet är en coming-of-age-skildring i chiaroscuro-anda som lyfter fram unga tjejer inom handbollen, en lagsport som Sofia själv ägnade sig åt under sin uppväxt.

Bland andra mer namntunga gallerier på mässorna finns Helsinki Contemporary, som här satsar stenhårt på Emma Sarpaniemi som får en solopresentation. Hon fick sitt stora internationella genombrott med sina lekfulla och färgstarka självporträtt på Rencontres d’Arles 2024, och sedan dess har karriären gått som tåget. En given superstar i sammanhanget. 

Att mässan har sin grund i det konstnärsdrivna märks tydligt, kanske främst genom den stora mängden konstnärer som faktiskt är på plats, springer runt med kameror och mer än gärna talar om sina verk. Samtidigt rör det sig i allra högsta grad om kommers, vilket blir uppenbart när man studerar galleristerna som är lite mer återhållsamma och vant söker med blicken efter potentiella samlare.

En annan tidig favorit på mässan är den isländske, Oslo-baserade fotografen Jói Kjartans. Han visar en fotoserie som påminner om Lars Tunbjörk med sin vardagsestetik och subtila humor. Det är en stor förebild, bekräftar Kjartans när Sofia påpekar likheten. Han är i full gång med att färdigställa fotoserien till en fotobok som senare i år kommer att ges ut på coola, norska konstnärsdrivna förlaget Heavy Books.

Även om linsbaserade praktiker står i fokus, är teknikerna och framställningarna varierande, och materialiteten väldigt närvarande. Mina första intryck av mässan kvarstår efter en mer grundlig tur under lördagseftermiddagen. Allt kanske inte riktigt hittar hem, men det är också väldigt lite som inte platsar.

Jag blir framför allt positivt överraskad av Vilniusbaserade Drifts Gallery, ett ungt galleri som även det har tagit kliv mot de europeiska mässorna. Galleristen Jolanta Laurent har valt att lyfta Janina Sabaliauskaité – en queer konstnär som emellanåt också tar på sig curatorshatten – och visar ett urval från sina pågående analoga serier. Det rör sig om ett tidlöst uttryck, även om fotografierna är relativt nya. En av bilderna framställer en kvinnlig gestalt som kramar om en stövel, en annan ett harmoniskt par där den ena personen har en funktionsnedsättning. Allas rätt till lust och sexualitet är ett genomgående tema i konstnärskapet.

En annan personlig höjdpunkt är det publika samtalet mellan Anna Tellgren och Indrek Grigor, utställningsansvarig på Tartu konstmuseum, på temat ”Vad händer med en bild när den hamnar i en museisamling?”. Det är uppenbart att diskussionen förs för en initierad skara; samtalet drar över tiden och frågorna från publiken är många.

Helgen bjuder även på ett besök på Eesti Kunstimuuseum (KUMU), som en del av ett program som mässan har sytt ihop för oss inbjudna skribenter. På museet möts vi av målaren Kristi Kongi. Hon guidar oss runt i sin otroligt ambitiösa utställning i den nästan 1 000 kvadratmeter stora salen, och är den första levande kvinnliga konstnären som har en separatutställning där sedan museet grundades 2006.

Kongi, vars signum är färg, har fått carte blanche och har slagit på stort – bokstavligt talat. Produktionen har hon arbetat med i över tre år, delvis i Mexiko, och den sträcker sig bortom rummets väggar, ut till fönstren och utemiljön. Resultatet är både monumentala, rumsliga gester och mindre akvareller. Trappan som symbol återkommer genomgående, både som motiv och som en fysisk gestaltning i rummet. Även Kongis intresse för text visar sig i olika former i utställningen. På en av de synliga spännramarna står det skrivet: ”My Fortress of Solitude”.

Efter ett snabbt men givande söndagsbesök på FOKU:s space i Vanalinn, Tallinns välbevarade gamla stad, där konstnärerna Taavi Rekkaro och Hilla Kurki ställer ut, lämnar jag staden inspirerad och med toteväskan full av visitkort och verkslistor. Jag tar med mig flera nya kontakter och spännande konstnärskap att följa upp framöver – men först väntar ett par dagars konstdetox.

Koshik Zaman