Titeln Grottesco pekar mot en konsthistorisk tradition. Under renässansen började konstnärer utforska Neros underjordiska palats, Domus Aurea – det så kallade Gyllene huset – där väggarna var täckta av ornamentala fresker fyllda av växter, arkitektur och fantastiska figurer. Eftersom målningarna upptäcktes i grottliknande rum fick de namnet grottesche.

Hos Eva Jospin återkommer grottan både som motiv och rum. I installationerna öppnar sig passager och nischer där natur och arkitektur glider in i varandra. Pelare tycks växa ur klippformationer. Valv bildas av rötter och vegetation. Landskapet framstår mindre som en verklig plats än som ett imaginärt territorium där ornament och natur ständigt övergår i varandra.

Samtidigt anas ekon av andra traditioner: romantikens ruinlandskap, de scenografiska fantasierna i 1700-talets parker och de konstgjorda grottor som byggdes i barockens trädgårdar. Hos Jospin är dock allt byggt av ett material som egentligen hör hemma i förpackningar och transportlådor.

Mitt i utställningen reser sig en monumental kupolstruktur som tydligt anspelar på Pantheon i Rom. Verket, Duomo, formar ett cirkulärt rum där ljuset faller ner genom ett öppet oculus i taket – samma arkitektoniska grepp som i det antika templet.

Referensen är tydlig men samtidigt förskjuten. Pantheons massiva betong ersätts här av ett material som i grunden är lätt och skört. När man står under kupolen vandrar ljuset långsamt över de täta lagren av kartong. Precis som i Pantheon skapar öppningen i taket ett centrum där arkitektur och himmel möts. Men här är rummet uppbyggt av något så vardagligt som kartong och bitvis utsmyckat av naturmaterial som snäckor och havssvampar.

Utställningen är inte bara något man betraktar, utan något man rör sig igenom. Installationerna skapar en serie rum där perspektivet ständigt förändras. Från vissa vinklar framstår strukturerna som slutna väggar, från andra öppnar de sig i passager och grottor.

Det är först när man kommer riktigt nära som arbetets omfattning blir tydlig. De täta formationerna består av tusentals snitt, upprepade i en nästan hypnotisk rytm. I denna spänning – mellan illusion och konstruktion, mellan natur och arkitektur – uppstår Eva Jospins värld. Kartongen förblir kartong, men samtidigt något annat: ett material som bär spår av både fantasi och handens envisa arbete.

När vi lämnar rummen tänker jag på Theodors kommentar. Kanske är det just så verken är gjorda för att upplevas – i en långsam rörelse genom landskapet, där varje ny vinkel avslöjar ytterligare ett lager. Ett konstnärskap man skulle kunna återvända till, dag efter dag, och fortfarande upptäcka något nytt.

Erika Sahlqvist