När han gör metallkopior av vanliga papperspåsar och placerar dem på podier eller hänger dem på väggen, då nickar vi som följt konstvärlden ett tag förnumstigt: Ja, ja, fuldesign blir finkonst, allt i enlighet med den postmoderna regelboken. Men här är det något som skaver och som öppnar flera ingångar till verken. Berövade sina logotyper och signaturfärger förvandlas påsarna till symboler för en tomhet som längtar efter att fyllas med något. ”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något”, som Hasse Alfredsson sa 1962 i pastor Janssons skepnad.

På en av lokalens kortväggar huserar 16 miniatyrmodeller av Arne Jacobsons och Fritz Hansens klassiska stol Myran. Varje modell ser ut att ha fått sig en ordentlig omgång. Ben spretar åt olika håll, ryggar och säten böjer sig slappt. Monterade på samma slags kvadratiska plattor ger de intryck av att vara en fotoserie som dokumenterar en mindre begåvad gymnasts kamp med gravitationen och den egna kroppens tillkortkommanden. Den strama modernismen har givits ett sympatiskt drag av mänsklig skröplighet.

Och så var det väskorna. Några av dem är gjutna i betong och lite slarvigt målade. Tunga, itusågade pjäser som lätt skulle kunna göra nytta i handen på en kvinnlig antirasist som Danuta Danielsson, hon som drämmer sin handväska i en nazists bakhuvud på ett klassiskt pressfoto från 1985. I en annan serie väskor av betong och säckväv leker konstnären med designerikoner som Gucci och Armani. De ser ganska risiga ut, om sanningen ska fram. Långt från den perfektion och exklusivitet som varumärkena står för. Stundtals har själva logotyperna, det designelement som skapar produkternas aura, nästan helt suddats ut. Av Armanis berömda örn återstår till slut bara en tanig, fjäderlös varelse. Politikens och modevärldens starkaste symbol har förvandlats till hackkyckling.

Anders Olofsson