Broms Sandberg är svensk men har sedan länge sin vardag i Italien. Sedan 2008 har hon ett hus i landsdelen Tuscia norr om Rom. Spänningen mellan de två länderna återkommer i samtalet. 

– Det är svårt att välja mellan dem eftersom de är så olika. Men när man väl har kommit till Italien är det svårt att välja bort det. 

Hon beskriver Italien som ett svårare land att arbeta i som konstnär jämfört med Sverige, men också som en plats där berättelserna, ritualerna och de historiska lagren ständigt pockar på hennes uppmärksamhet. Den första videon i projektet spelades in 2021 i San Pietro i Tuscania, inte långt från där hon bor, i en kyrka som tidigare använts av både Pasolini och Tarkovskij. 

Arbetet med The Seven Works of Mercy började 2018, först genom fotografi och skulptur. Under åren som följde förändrades världen runt omkring henne och verken med den: pandemin, krigen, känslan av att varje etisk fråga blivit global och nästan omöjlig att greppa. 

– Samtidigt känns det som att projektet har blivit viktigare och mer tydligt under den här perioden. Just det här att tänka på sin nästa. 

I Venedig visas nu resultatet, ett flerskärmsverk i en 18-minutersloop där varje skärm bär en av de sju gärningarna, med ett ljudlandskap byggt på Samuel Barbers Agnus Dei. Tillsammans med videoverket visas storskaliga fotografier och skulpturer i aluminium, resin och återvunna material. Varje gärning får sin egen figur, sin egen kropp och sin egen rytm, men alla visas samtidigt som ett rörligt collage. 

Det är också så Broms Sandberg läser Caravaggios tavla, som en tidig form av collage. I De sju barmhärtighetsgärningarna låter han figurer ur skilda berättelser och traditioner bära de sju handlingarna. Där finns Samson ur Gamla testamentet, Martin av Tours, pilgrimen med snäckan i hatten och Pero som ammar sin fängslade far Cimon, ett antikt romerskt motiv som kallas Caritas Romana. 

– Caravaggio samlar allt i en enda bild. Jag delar delvis upp  barmhärtighetsgärningarna, men låter dem ske parallellt. Då uppstår något mellan skärmarna som inte kan hända i en enda bild. 

Att visa ett sådant verk i Venedig just nu innebär att skriva in det i ett laddat sammanhang. Årets Biennal har redan före öppningen präglats av konflikt: Rysslands återkomst efter invasionen av Ukraina, protesterna mot Israels deltagande, Pussy Riot-aktioner vid den ryska paviljongen och en prisjury som avgick i protest. Under pressdagarna stängde flera paviljonger tillfälligt i solidaritet med kraven på att Israel skulle uteslutas. Broms Sandberg har själv känt av stämningen i Venedig. 

– Det har varit aktioner och protester varje dag. Så har det inte varit tidigare, vad jag minns, säger hon. 

I det klimatet blir frågan om konstens politiska ansvar svår att undvika. Själv är hon försiktig med att kalla det egna arbetet politiskt i snäv mening, men tvekar inte på att konst måste säga något. 

– Konst som är bra är alltid på något sätt politisk. För mig känns det viktigt att den innehåller ett budskap, framför allt i den värld vi befinner oss i idag.

Jag frågar henne om det finns en åttonde gärning, en som Matteusevangeliet och Caravaggio missade och som vår tid kräver. 

– Jag tror faktiskt inte att de saknar något. Det som har förändrats är skalan. Att ge vatten handlar inte längre bara om en törstig människa framför dig – det handlar om vattenbrist, matindustrin, klimatet. Varje gärning expanderar till något nästan ohanterligt stort. 

Hon stannar upp. 

– Kanske är det verkliga problemet inte att något saknas, utan att vi vet vad som behöver göras och ändå inte vet hur.

Giulia Kappelin Cingolani