ART NOTES x
SÖDERTÄLJE KONSTHALL

Wassa Wassif Art Centre
Harrania – I vävens minne
Södertälje Konsthall
2026.05.09–2026.12.06

Södertälje: Efter nästan 50 år återvänder Ramses Wissa Wassef Art Center till Södertälje konsthall med utställningen Harrania – I vävens minne. Art Notes har mött centrets ledare Suzanne Wissa Wassef och curatorn Amr Hamid för ett samtal om vikten av fritt skapande och vävarnas levande berättelser.

Det första som hörs är ljudet från vävstolarna. Ett dovt rytmiskt dunkande som fyller salen medan händerna fortsätter arbeta nästan oavbrutet genom ull- och bomullstrådar.

– Det här är vår musik, säger Suzanne Wissa Wassef med ett leende.

Hon är dotter till Ramses Wissa Wassef, arkitekten som tillsammans med sin fru Sophie Habib Gorgi grundade konstcentret i den egyptiska byn Harrania 1951. Det som började som ett pedagogiskt experiment kom med tiden att utvecklas till ett unikt vävcenter där tre generationer av konstnärer har fortsatt arbeta efter samma grundprinciper.

– Min far var övertygad om att kreativitet finns i oss alla. Han ville bevisa det genom ett hantverk som utövats av människor i tusentals år.

Ramses Wissa Wassef hade länge intresserat sig för hur människor levde och skapade före moderniteten. Som arkitekt vandrade han genom Kairos äldre kvarter och fascinerades av hur hantverket en gång var integrerat i vardagen och arkitekturen.

– Han såg hur konsten tidigare fanns i varje aspekt av livet – innan maskinerna och massproduktionen var människor beroende av sin egen skapande energi, berättar Suzanne Wissa Wassef

1950 kom han till byn Harrania, där många barn då saknade möjlighet till utbildning. Men Wissa Wassef såg en potential för något annat:

– Han tänkte att om de fick lära sig ett hantverk och samtidigt lämnas fria i sin fantasi och sitt skapande skulle vävningen kunna bli deras eget språk.

Metoden var radikal: barnen skulle inte arbeta efter skisser, de blev inte visade konstverk som kunde fungera som förebilder och ingen vuxen fick korrigera eller kritisera det de gjorde. Motiven skulle växa fram direkt i väven.

– Om man lär ett barn något svårt och samtidigt ger dem friheten att själva upptäcka tekniken, växer självkänslan fram genom arbetet, säger Wissa Wassef.

Det märks i vävarna. Fåglar, fiskar, trädgårdar, kameler och bylandskap rör sig självsäkert genom bildytorna. Motiven känns intuitiva snarare än planerade, som om de vuxit fram i takt med händernas arbete. Berättelserna är djupt bundna till platsen där de skapades, och färgerna utvinns fortfarande ur växter som odlas i centrets egen trädgård.

– Många av växterna användes redan under den koptiska perioden i Egypten. Min far letade efter fröerna eftersom flera av dem hade försvunnit när ingen längre använde dem. En gång om året färgar alla vävare ullen tillsammans. Det blir som en stor festival.

I ett av rummen visar hon hur tekniken fungerar. Bomullstrådarna löper i två lager genom vävstolen medan ullen förs mellan dem för hand. En av vävarna arbetar sidledes för att kunna skapa tunnare linjer och mjukare former.

– Det går faktiskt snabbare att väva sidledes än rättvänt, konstaterar Wissa Wassef.

Utställningen i Södertälje är uppbyggd kring tre delar: ett arkivrum med äldre material och vävar från 1960- och 70-talet, en del med verk till försäljning samt den stora salen med nya bildvävar som har producerats under senare år.

– Jag ville skapa en relation mellan den första generationens vävare och dagens arbeten. I arkivdelen syns tidiga verk från när många av vävarna fortfarande var väldigt unga, berättar curatorn Amr Hamid.

Relationen mellan Harrania och Sverige sträcker sig långt tillbaka i tiden. De första vävarna visades på Moderna Museet redan 1960-61. Åtta år senare blev utställningen i Södertälje den första att visas i den då nyöppnade konsthallen.

– Den svenska publiken tog emot både vävarna och allt som handlade om centret med stor entusiasm. Efter Moderna Museet fortsatte de under många år att ställas ut runt om i Sverige, berättar Amr Hamid

Den sista svenska utställningen ägde rum 1979. Därefter försvann Harrania från den svenska konstscenen under flera decennier.

– Det blev viktigt att föra tillbaka dem hit igen. Många av vävarna har funnits kvar i offentliga miljöer eller i Södertälje Konsthalls samlingar. Vi ville låta dem möta publiken på nytt, säger Amr Hamid

Han beskriver också hur själva utställningstiteln växte fram ur mötet mellan de äldre och nya verken.

– När jag såg de äldre vävarna här i Södertälje kändes det som att de fortfarande bar på minnet av hur allt började.

Karolina Modig