Art Notes skribent Erika Sahlqvist har intervjuat musikern Iiris Viljanen, som står för en av årets mest efterlängtade konserter under Stockholm Jazz Festival. I samtalet berättar hon om hur Nationalmuseums rum och konstverk påverkar hennes musik, varför spelningen känns som en personlig milstolpe – och hur Capris ljus och katter letat sig in i hennes skapande.

När Stockholm Jazz Festival slår upp portarna i oktober är det många som redan ringat in ett särskilt namn i programmet. Iiris Viljanens konsert på Nationalmuseum har varit slutsåld i veckor – och med all rätt. Med sitt unika pianospel och en musik som ständigt rör sig mellan det personliga och det drömska är hon en av de mest efterlängtade artisterna på årets festival.

– Det känns väldigt passande att framföra den nya musiken i en miljö där publiken kan låta blicken vandra och drömma sig bort. Nationalmuseum är därför en fantastisk plats. Det blir en ära att få spela på ett så mäktigt ställe, säger Viljanen.

För Viljanen är arkitekturen och konsten inte bara en fond, utan en medspelare i framförandet. Hon besökte museet nyligen för att prova flygeln och känna in rummet.

– Ibland känns det som att man kan ta in allt som hänt i ett rum, att historien lever kvar där inne. Rummets själ sugs in i musiken och skapar en speciell stämning. Mina improvisationer färgas ofta av de andra konstverken i rummet och den känsla de förmedlar, nästan som att vi tillsammans skapar ett nytt verk.

Att uppträda i oväntade miljöer är inget nytt för Viljanen. Hon berättar skrattande om en konsert på en kryssning, där både båt och piano gungade så mycket att hon började må illa och knappt kunde träffa tangenterna. Kontrasterna till Nationalmuseums salonger kunde knappast vara större.