– Mina favoritscener är de tidiga intervjuerna. Det var så roligt att se mig och att jag var så säker på mig själv, säger Edefalk och syftar på det generösa arkivmaterial som har inkluderats i filmen.

I dokumentären får man bland annat möta en ung, kortklippt Edefalk under ett konstnärsresidens i Berlin, och följa den hätska debatt som följde efter att hon målat En Annan Rörelse 1990. Motivet hämtade hon från en modetidning och tillsammans med Baby och CU räknas verket som ett av de viktigare från hennes figurativa period, tillika hennes internationella genombrott.

– En annan favorit är förstås den allra sista scenen, med den lilla skogsmusen. Det var helt magiskt när jag fyllde i skårorna på stenen med röd färg. När jag var klar kom musen fram bakom stenen som en bekräftelse. Den rörde sig runt oss ganska länge men var samtidigt väldigt skygg, förstås.

Hur såväl animism som Edefalks mediala förmågor återspeglas i hennes konstnärskap går som en röd tråd genom filmen. Ofta yttrar det sig genom att hon upplever att hon ”kopplar upp sig”, och i konversation med gamla mästare som August Strindberg och Anders Zorn får råd om allt från verkstitlar till hur hon ska lösa tekniska detaljer i måleriet.

Strax efter att Cecilia Edefalk – Jag är inte här, jag drömmer har haft premiär på bio pratar jag med Sofia Curman, regissör och manusförfattare till filmen. Curman, som även står bakom den hyllande dokumentären Lap-See Lam – konstnären och den sjungande kocken från 2024, beskriver Cecilia Edefalk som en påtagligt sann både konstnär och människa.

– Det jag fascineras av i hennes konstnärskap är dubbelheten: hon har en konceptuellt glasklar sida och fyller till exempel sin konst med referenser till klassiska verk – och så har hon även den här andliga sidan, där intuitionen nästan är som en drivkraft i sig. Hon är så nyfiken på vart den ska leda henne.

I ateljén frågar jag om hon, efter all sensation kring Strindbergs roll som förstklassig rådgivare, skulle kunna be Strindberg om kärlekstips, för min egen räkning?

– Det kan vi göra, svarar hon upplupet, men först måste jag överlägga med honom om vad jag ska välja för titel till min utställning på Ystads konstmuseum i sommar.

Hon tystnar och väntar, tycks lyssna på hans svar.

– ”Växter, ko och rosa moln”, svarar han.

Malin Ebbing