När hon väl hade hittat formen gick skrivandet snabbt. Audition bygger på två möjliga versioner av samma relationer och samma verklighet. Det som först tycks vara sant förskjuts, och som läsare tvingas man hela tiden ompröva sin förståelse av människorna i berättelsen.

En central del av Kitamuras berättande kretsar kring det som aldrig sägs rakt ut. En förskjutning i ett rum, en blick eller en till synes obetydlig händelse kan bära lika mycket mening som dialogen. När hon berättar om sitt sätt att skriva återkommer hon till ett citat av den brittiske teaterregissören Declan Donnellan:

– Han menar att en teateruppsättnings betydelse inte skapas av orden som skådespelarna säger, utan av hur man organiserar utrymmet mellan dem. Det är avståndet, eller bristen på avstånd, som berättar historien. När jag skriver en scen är jag främst intresserad av hur små gester kan avslöja spänningar mellan karaktärer, saker som de kanske inte ens själva är medvetna om. Det handlar nästan om en sorts iscensättning.

Detaljerna blir också ett sätt att manipulera tiden. Genom att dröja vid en rörelse eller en fysisk detalj kan hon sakta ner en scen och låta betydelsen växa fram just i de där mellanrummen.

Det anmärkningsvärda intresset för människors beteenden bottnar i ett långvarigt intresse för psykoanalys. Kitamura arbetade för många år sedan med en dokumentär för brittisk tv, regisserad av Sophie Fiennes och skriven och presenterad av den slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek.

– Jag brukar säga att det arbetet var min MFA; min författarutbildning … Det avgörande var inte bara psykoanalysen som ett verktyg för att förstå individen, utan också hur Žižek använde den för att undersöka individens relation till samhället. Han kunde använda ett psykoanalytiskt perspektiv på patriarkatet, rättssystemet eller andra ideologier som organiserar vår värld. För mig blev det som ett nytt sätt att se, och en direkt koppling till romanens möjligheter.

Något som romanen kan göra väldigt bra, säger hon, är att kartlägga relationen mellan individen och samhället. Den konsekventa viljan att komplicera snarare än att förklara präglar även hennes syn på empati: Kitamura är skeptisk till föreställningen om empati som ett självklart ideal, inte minst inom den amerikanska kulturen.

– Empati har fått en roll som om den skulle kunna lösa alla våra problem, och jag är skeptisk till alla idéer om en enda lösning.

Det betyder dock inte att hon avfärdar empatin – snarare intresserar hon sig för vad som händer när den blir gränslös.

– Jag är väldigt intresserad av karaktärer som nästan är för porösa inför andra människor, som lider av ett slags överskott av empati. De kan med lätthet projicera sig in i någon annans tankar och subjektivitet.

Vi kommer in på det faktum att samtliga karaktärer i Audition är opålitliga, och att man som läsare ständigt tvingas vara på tårna och ompröva sin relation till dem. Idén om att en romanfigur ska vara lätt att identifiera sig med sätts där onekligen på prov, vilket enligt Kitamura är helt i sin ordning.

– Det finns en idé om att människor vill ha karaktärer som är ”relatable” och att berättelsen ska vara ”relatable”. Men det är inte därför jag läser fiktion. Jag läser fiktion för att möta något som är främmande för mig och jag köper inte föreställningen om den fullständiga identifikationen som litteraturens slutmål. Litteraturen måste kunna vara mer radikal än så! Borde inte fiktionen kunna föreslå att vi kan vara främlingar även inför oss själva? Att vi kan känna oss främmande inför människor som borde vara lätta för oss att identifiera oss med?

Kitamuras dragning till det komplicerade ställer onekligen krav på läsaren. Audition erbjuder få enkla svar, och hon är medveten om att romanen kräver aktivt deltagande.

– Den begär mycket av läsaren, men den gör det som en gest av respekt. Med Audition ville jag skapa ett utrymme där läsaren kan kliva in i boken och på sätt och vis skapa den tillsammans med mig. Det är ju läsaren som aktiverar boken – utan läsaren är en bok bara en hög med papper.

Bland de författare som har påverkat hennes eget skrivande nämner Kitamura den spanske författaren Javier Marías, särskilt Tomorrow in the Battle Think on Me och A Heart So White. Men ännu mer påverkades hon av Muriel Sparks The Driver’s Seat:

– Det intressanta är att den i princip är motsatsen till det jag försöker göra. I Audition ville jag ge kontrollen till läsaren. Spark tar all kontroll – nästan mer än vad som kan anses acceptabelt i en roman. Men som läsare är det bara att kapitulera. Det är spektakulärt bra.

Karolina Modig