Hos Cecilia Hillström Gallery adresserar Elin Odentia och Lovisa Ringborg konsthistorien, om än från olika håll och uppdaterade till 2020-talsestetik. I vår tid av snabba, photoshop-manipulerade eller AI-genererade snapshots söker sig båda konstnärerna tillbaka till ett tillstånd där tiden inte är en bristvara utan en tillgång. Elin Odentias målningar fångar olika geometriska figurer eller kroppar, till synes svävande i ett imaginärt rum. Tankarna går till Giorgio de Chiricos bilder av en drömlik arkitektur, men kanske ännu mer till Torsten Anderssons skulpturmålningar. Liksom Andersson tar sig Odentia friheten att vara abstrakt och konkret på en och samma gång. Objekten hon avbildar har inte samma råhet som Torsten Anderssons vresiga skulpturformer, de utstrålar förfining och finess. Men samtidigt placerar de sig i ett läge där det farligt dekorativa utmanar och förbryllar.

Lovisa Ringborg har under en följd av år uppvisat både djupa kunskaper om och en kärlek till fotografiets historia. I sina nya verk rör hon sig ännu ett stycke närmare ögonblicket när 1800-talets fotopionjärer plötsligt frontalkolliderade med dåtidens genremåleri, en situation ur vilken impressionism, expressionism och kubism flyger som gnistor ur elden. Lovisa Ringborgs suddiga stilleben och vaga interiörbilder återskapar förnimmelsen som det förrförra seklets fotografer måste ha känt när de ställts inför frågan vad det nya mediet skulle användas till: efterlikna måleriet eller hitta en egen väg att relatera till den undflyende verkligheten? Ringborg låter frågan stå öppen, hon gör högdagrarna, reflexerna och slagskuggorna till accenter i ett bildspråk som slår tvåhundraåriga broar mellan olika samtider.

På Berg Gallery tar John Rainey en annan väg in i konsthistorien. Hans verk, utförda i parianporslin, är i sig historiserande – materialet parian uppfanns i mitten av 1800-talet – men de har inte mycket att göra med de inställsamma figuriner som brukar tillverkas av detta material. Raineys verk är ett slags postmoderna collage av diverse äldre förlagor och former, de blandar och ger av element ur en konsthistoria belägen precis på gränsen mellan klassicism och industriell massproduktion. Den ursprungliga harmonin får en rejäl törn av grällt färgade tenar som sticker ut här och var. Vad som håller samman tycks lika mycket skjuta isär.

Efter så många tankeväckande upplevelser vill Claude förstås ha sista ordet. Kan omtolkningen av det förflutna vara nyskapande? Visst, säger Claude, fortfarande hög på sin egen spiritualitet: ”Det är lite som jazzmusikers förhållande till standards – genom att ta en känd melodi och omtolka den radikalt skapas något både bekant och helt nytt. Förlagan blir verktyg snarare än hinder för kreativiteten. Kanske när det just i dialogen mellan tradition och förnyelse som den mest livskraftiga konsten uppstår?”. Du sade det, Claude. Men var inte så advokatslingrig nästa gång ...

Anders Olofsson