ART NOTES x
GALLERI GLAS

Det viktigaste han tog med sig från tiden i studion var inte stil eller estetik, utan arbetsdisciplinen. Allt skulle göras ordentligt; precisionen låg i processens varje steg. Samtidigt var det inte modefotografiet som kom att forma Dureheds eget bildspråk. På kvällar och helger vandrade han runt i New York och besökte museer och gallerier. Där mötte han fotografi som var något annat än det dokumentära pressfotot han kände hemifrån. Det var bilder av staden: fragment, skuggspel och strukturer.

– Jag drogs till skildringarna av stadslandskapet. Inte arkitekturen i sig, men delar av staden – ytor, mönster, ljus och mörker. Det är ett speciellt sätt att se.

När Durehed återvände till Sverige flyttade han till Stockholm. Under slutet av 1970-talet var fotografiet ännu inte etablerat som konstform i svenska gallerier, och tillsammans med formgivaren och reklammannen Lars Hall startade han därför Galleri Camera Obscura, ett av de första i Sverige ägnat uteslutande åt fotografi. Den första utställningen visade – passande nog – Irving Penn.

– Det kom galet mycket folk. Det var fantastiskt, minns Durehed.

Penn själv dök också upp i Stockholm, om än i det tysta. Några dagar efter vernissagen kom han förbi galleriet för att se utställningen, utan att göra något väsen av sig.

– Vi gjorde fyra utställningar med honom och jag tror att han såg allihop. Men jag tror aldrig att det var någon som såg honom.

Galleriet blev snabbt en viktig mötesplats för fotografi i Sverige, men efter sex år var Dureheds längtan tillbaka till det egna fotograferandet stor, och galleriet lades ner.

Dureheds fotografi handlar sällan om spektakulära motiv, och den nya utställningen på Galleri Glas har fått titeln Flâneur, i en referens till den klassiska figuren hos Charles Baudelaire och Walter Benjamin: den som vandrar genom staden och observerar världen. För Durehed är flanören också ett sätt att arbeta, han blir själv flanören när han tidigt på morgonen går runt i staden med en stor kamera på axeln.

– Ofta är det något nästan obemärkt jag stannar upp vid: en skugga på en vägg, en diagonal linje i ett hamnområde, en reflektion i ett fönster. Det avgörande är hur scenen kan bli till en bild. När jag står där försöker jag se framför mig hur det blir som ett fotografi.

Den kommande utställningen på Galleri Glas består av ungefär tjugo fotografier från flera decennier. Många är tagna i Frankrike, något som Durehed själv upptäckte först när bilderna valdes ut. Urvalet gjordes tillsammans med galleriet och visar hur hans blick formades efter åren i New York.

– Tanken var att se vad de åren egentligen resulterade i och hur de påverkade mitt bildseende. Utställningen är också som ett möte med mitt eget arkiv. Bilder som länge legat stilla och dolda får nytt liv, det känns roligt.

I en tid då nästan alla fotograferar varje dag har Durehed inget negativt att säga om att kameran finns i varje telefon. Det avgörande är inte hur många bilder som tas, utan vilka bilder man väljer att ta. Fotografi är för honom fortfarande ett sätt att tänka. Ett sätt att låta en plats, en linje eller ett ljus bli till en bild som bär på något mer än det ögat först ser.

Karolina Modig